Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7—8. 1. Maj 1913 - Om konstnärlig uppfostran och framtidsharmoni (forts.), av Arnold Schönberg - Professor J. F. Book † (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidare kan man på sin höjd blott ge
beskrivningar.
Jag vill icke närmare ingå härpå,
utan Iramkastar en annan idé. I
klangen särskilja vi tre egenskaper: dess
höjd, färg och styrka. Endast en av
dessa tre dimensioner har hittills
blivit uppmätt. Den som vi kalla
ton-styrka. Mätningsförsök i de övriga
dimensionerna ha ännu knappast
företagits, att ordna resultaten i något
system har man alls icke än försökt
sig på. Värderingen av klangfärgen,
tonens andra dimension, befinner sig
alltså i ett ännu mycket mera
obearbetat, oordnat tillstånd än den
estetiska värdesättningen av dessa nya
harmonier. Trots detta vågar man
tryggt med ledning av känslan ställa
dessa klanger intill varandra eller
ställa dem upp mot varandra, och ännu
aldrig har det fallit någon in, att
fordra att teorien skall fastställa de lagar,
enligt vilka detta lär ske. Man kan
det helt enkelt icke tillsvidare. Och
som man ser, går det därförutan.
Kanske skulle vi få ännu noggrannare
differenser, om mätningsförsök i
denna andra dimension redan hade givit
påtagliga resultat. Kanske icke. I
varje fall riktas vår uppmärksamhet i allt
högre grad pä klangfärgerna, och vi
föras allt närmare möjligheten att
beskriva och ordna dem. Därmed följa
troligen också inskränkande teorier.
Tillsvidare stå vi dock på en
ståndpunkt, där vi endast på grund av
känslan kunna bedöma den
konstnärliga verkan av dessa förhållanden.
I luru dessa förhålla sig till den
naturliga klangens väsen, veta vi ej.
Ana det knappast ännu. Skriva likväl
obekymrat klangfärgs-följder, vilka på
något sätt uppfattas genom
skönhetskänslan. Vilket system ligger till
grund för dessa följder?
Jag kan icke obetingat medge en
sådan skillnad mellan klangfärg och
klanghöjd, som man i allmänhet talar
<>m. Jag anser, att tonen ger sig
tillkänna genom klangfärgen, vars ena
dimension är klanghöjd. Klangfärgen
år alltså det stora området,
klanghöjden blott en provins därav.
Klanghöjden är intet annat än klangfärg,
uppmätt i en riktning. Är det alltså
möjligt, att av klangfärger, vilka äro
olika till höjd, åstadkomma
klangformationer, vilka \ i kalla melodiföljder
vilka framkalla en tankeliknande
verkan, då måste det också vara möjligt,
att av klangfärger i den andra
dimensionen, av det, som vi i allmänhet
kalla klangfärg, framställa sådana
följder, vilkas inbördes förhållanden
verka med någon logik, som är fullt
ekvivalent till den logik, somviåtnöja
oss med i klanghöjdernas melodi.
1 )etta synes som en framtidsfantasi
och är det troligen ock. Men en, om
vilken jag fullt och fast tror, att den
skall förverkligas. Om vilken jag tror,
att den på ett oerhört sått skall förmå
stegra de sinnliga och själsliga njut-
ningar, som konsten erbjuder. Om
vilken jag säkert tror, att den skall
bringa oss närmare det, som
drömmar förespegla oss; att den skall
utveckla vårt förhållande till det, som i
dag synes oss dött, i det vi skänka
liv av vårt liv åt det, som genom den
svaga förbindelsen ännu är
främmande för oss.
Klangfärgs-melodier! Vilka fina
sinnen, som här förmå värdesätta, vilken
högt utvecklad aiule, som skall finna
nöje i så subtila ting!
Vem vågar här fordra teori!
Professor J. F. Book t.
Ett dödsfall, som väckt djupt
deltagande i huvudstadens musikaliska
kretsar, inträffade den 7. april då
professor Johan Fridolf Book efter kortare
tids lidande avled i sitt hem,
efterlämnande maka, född Crona, samt en
stor vänkrets. Med honom bortgick en
av vårt lands mest bemärkta
musikaliska personligheter. Ilans livsgärning
som violinist och lärare var
exceptionellt lång, omfattande ej mindre än
sex decennier, från det han 1852 blev
medlem av hovkapellet tills han i och
med 1911 års utgång nedlade sin
verksamhet som lärare vid
Musikkonservatoriet. Även efter det han lämnat
sina officiella värv, omfattade han med
oförminskat intresse sin kära konst, och
del är blott några få månader sedan
som han med ungdomlig entusiasm
bevistade Brysselkvartettens konserter.
En invänes sjukdom, som flera gånger
gjort sig påmind, segrade dock
slutligen och bröt detta rika och
verksamma konstnärsliv.
Johan Fridolf Book föddes i Uppsala
den 27. februari 1836 och erhöll sin
första musikaliska uppfostran av
fadern, som var musikfanjunkare vid
Upplands regemente. Efter fortsatta
studier för d’Aubert blev han 1852
violinist . i hovkapellet, där han 1882
utnämndes till förste konsertmästare, i
vilken egenskap han kvarstod till 1889.
På grund av sin begåvning och
skicklighet, som ytterligare utbildats av
Leonard och Joachim, antogs han från
1870 till lärare i violinspelning vid
Musikkonservatoriet och blev därjämte
1890 Musikaliska akademiens
kamrera-re, vilken sistnämnda befattning han
innehade till 1909. Som
kammarmusikspelare utövade prof. Book en rik
verksamhet såväl i Mazérska
sällskapet som vid offentliga
kammarmusik-soareer, särskilt på de från 1871 till
1889 föranstaltade konserterna i
Vetenskapsakademien, varvid
stråkkvartetten vanligen företräddes av Book,
Hagemeister, Nordqvist och Fritz
Söderman. Flera violinistgenerationer ha
utbildats under prof. Books
insiktsfulla ledning, och bland de många
namnen ma blott erinras om
konsertmästare Zetterqvist och hovmusikus
Magnus Ahlberg. Genom sin goda,
nobla karaktär och anspråkslösa,
älskvärda konstnirspersonlighet vann prof.
Book allas hjärtan och omfattades i
r idaste kretsar med de varmaste
sympatier.
Vi meddela här en versifierad
hyllning, som ägnats den bortgångne av
den bekante skalden, Doktor E. N.
Söderberg.
Några sommarveckor blott
möttes vi. De flydde brått,
flyktiga idyller,
men när nu du borta är,
deras hågkomst, ljus och skär,
åter sinnet fvller.
Än jag minns, hur spröd och fin
tonen från din violin
darrande sig höjde.
Ej du bjöd en tom bravur.
Stora mästares kultur
i din konst sig röjde,
och vad högst de drömt och känt
mäktade ditt instrument
lösa och bevinga.
Känsla, adlad av behag,
lät för stråkens mjuka drag
strängen själfullt klinga.
Och när nu i vilans natt
bytts din dag, din tonvärlds skatt
minnesgod jag gömmer.
Och till sommarkvällens frid,
tydd i Schumanns »Abendleid ,
jag mig åter drömmer.
Till en himmelsk harmoni
har din ande lyft sig fri.
Må den saligt röna,
hur den skönhetstörst, som bar
här din strävan, uppväckt var
av det evigt sköna!
(P. T.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
