- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
62

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7—8. 1. Maj 1913 - Musiknotiser från utlandet - En stormig operaföreställning - Berliner Tonkünstler-Verein - Wagnerjubileet - Den nya Théâtre des Champs-Elysées - Futuristisk musik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sista minuten åtagit sig partiet för att
möjliggöra föreställningen. Redan i
duetten med Marcel i andra
akten kände sig publiken obehagligt
berörd av Marcels röst, i
synnerhet i samband med Valentines, och
började högt ge sitt misshag tillkänna.
Visslingarna och ropen varade hela
mellanakten mellan tredje och fjärde
akten. 1 synnerhet hade raderna
åtskilligt att säga mot direktören för
hovteatern Gregor, som ti Ilskri ves de
många missödena på operan.
Kapellmästaren kunde icke börja förspelet till
fjärde akten, tyr publiken förde alltjämt
samma oväsen. Orkestern inföll icke
och man måste avstå från att spela.
Då trädde regissören fram, men
mottogs med visslingar och hyssjningar.
Då han lyckades få ordet ursäktade
han sångerskan med att hon var
indisponerad och att operan skulle sluta
mitt i fjärde akten, så att publiken
skulle slippa höra Valentines stora
duett med Raoul i den femte. Men då
blev publiken alldeles vild. Ridån
gick visserligen upp och en del av
fjärde akten spelades men under
ständiga avbrott, och föreställningen
slutade som regissören tillkännagivit efter
sedan endast en del av fjärde akten
uppförts. Demonstrationerna fortsatte
ute på gatan, där polisen måste
ingripa. Maken till teaterskandal har
Wiens hovteater aldrig skådat.

Berliner Tonkiinstler-Verein, som

har till uppgift att befrämja sina
medlemmars ideella och materiella
intressen, har tillsänt oss sin
redogörelse för sitt sextioåtlonde
verksamhetsår, författad av dess mångårige
ordförande Adolf Göttmann. Av denna
redogörelse framgår, att under det
förflutna året fyra föredragsaftnar
anordnats, nämligen en under protektorat
av prins Fredrich Wilhelm av
Preussen given minnesfest med anledning
av Fredrik den Stores
tvåhundraårsdag, en musikhistorisk afton och två
föredragsaftnar av elever. Under dessa
musikföranstaltningar uppfördes för
första gången 69 verk av 13 tonsättare
under medverkan av 25 konstnärer och
konstnärinnor samt av sällskapets för
idkandet av gammalklassisk musik orkester.

Sällskapets över 14,000 band starka
bibliotek har ställts till allmänhetens
förfogande och sedan hösten 1908
utvidgats till ett folkbibliotek. Under år
1912 beviljades 6,394 utlåningar. Även
den av föreningen inrättade
förmedlingen för lektioner och konserter
börjar även att uppvisa lika så
betydande framsteg som den alltmera i
anspråk tagna nya sjukkassan och
understöds- och självhjälpskassan.
Föreningens tillgångar utgjordes vid årsskiftet
av nära 82,000 mark, och
medlemsantalet var 551, av vilka 9
hedersledamöter, 504 ordinarie och 38 extra
medlemmar.

Wagnerjubileet. Till hundraårsfesten
av Richard Wagners födelse givas

under ledning av Frank van der
Stucken tvenne festkonserter den 26.
och 28. maj i Société royale de la
zoologie’s stora musikhall i Antwerpen.
Som solist medverkar bl. a. även Ellen
Gulbranson. En orkester på 100
musiker och en kör på 300 personer
uppträda. Som en förberedelse till
festen kommer den bekante
skriftställaren och bibliotekarien vid
Pariserkonservatoriet Julien Tiersot att hålla
en conférence den 23. maj över den
store tyske mästarens levnad och verk.

Den nya Théåtre des
Champs-Elysées i Paris invigdes i början av
april med Berlioz’ »Benvenuto
Celli-ni». Ur en korrespondens i Sv. D.
hämta vi följande uttalanden om själva
teatern och de intryck,
invignings-operan uppväckte.

Man skulle kunna kalla denna nya
teater, som inrymmer både en
operasalong och en dramatisk scen, av
vilka den första i går invigdes, för
»marmorteatern». Utvändigt och invändigt
är det nämligen vida, blekgrå
marmorytor, som förnämligast tilldra sig
uppmärksamheten. Hela fasaden är som
ett enda slipat marmorblock, vari
Bourdelles arkastiskt hållna
skulpterade reliefer smälta in utan att någonsin
dominera. De äro intimt förbundna
med arkitekturens enkla, raka linjer,
föga accentuerade och springa
ingenstädes ut ur murlinjen. Nedre delen
av byggnaden med de små portarna
verkar något hopklämd. Men som
helhet är den nya teatern ett vackert prov
på modern arkitektur.

Salongen har inga avantscener. Å
ömse sidor om orkestern gå släta
marmorväggar från golv till tak. Även
balkongen är av marmor, som jämte
matta förgyllningar är det enda ämne
som använts. Maurice Denis har
utfört en serie läckra fresker runt
takfrisen, på vilka han skildrat scener
ur antik och modern musik. Man ser
där Orfeus och Apollo lika väl som
motiver ur »Parcifal» och > Pelléas och
Mélisande».

Det inre liksom det yttre av teatern
verkar en smula kyligt genom de
vidsträckta, enkla planen och de
obrutna linjerna. Men man måste erkänna
den konsekvens, varmed alla detaljer
underordnats total intrycket. En nyhet
för Paris är den stora hall, vari man
inträder från gatan, och den breda
vackra peristyl, som löper ovanför
denna med delikata fresker av Vuillard.
Orkestern kan, allt efter behag,
placeras under scenen eller på vanligt
sätt. En väldig orgel med 54
stämmor är inbyggd i muren över scenen
och har sitt klaver i orkestern.
Belysningen sker från osynliga apparater.
Takljuset faller sålunda ned genom en
rund kristallsköld under plafonden.

Teatern är mycket komfortabel, med
salon-bodoar för damerna och
rök-rumsbar för herrarna utom stora foajén.
Dessutom finnas i garderoberna num-

rerade klädhängare för varje åskådare.
Betjäningen består av ’vaktmästare i
mörka gludsmidda uniformer med
knäbyxor.

Till invigningspjäs hade Gabriel
Astruc, teaterns skapare och direktör,
som förut nämnts, valt »Benvenuto
Cellini , som sedan 1838 icke givits i
Paris. Dess första uppförande då blev
det mest celebra fiasko som fransk
musikhistoria känner och operan, som
vid premiären totalt utvisslades,
försvann efter blott fyra föreställningar
från affischen och har sedan aldrig
givits någonstädes i Frankrike. 1
Tyskland har den däremot getts på
talrika operascener. 1 dessa dagar, då
man vurmar för att hitta på orättvisor
att upprätta, har direktionen i »Cellini»
trott sig göra ett lyckligt fynd.

Uvertyrerna till första och andra
akterna gjorde också stor succés. Här
har kompositören visat sin stora
utpräglat symfoniska begåvning och
båda äro pärlor av välljud och harmoni.
Men därvid stannade också försöket
att rehabilitera »Cellini». De italienska
rulladerna i första akten föreföllo oss
inte, som 1830-talets publik, puerila
och löjliga men onekligen triviala. De
andra akterna äro knappast
intressantare och ur hela verket utlöser sig en
känsla av ledsnad. Man har dock
svårt att förstå, att operan en gång
gjort ett så bullersamt fiasko. Den
är inte och har aldrig varit ett
vidare originellt verk.

Orkestern anfördes av den berömde
Felix Weingartner, som egentligen
blev den som skördade mesta
lagrarna under aftonen. Ändock hade han
emot sig, att akustiken i den nya
operan ej är den allra bästa. Beror
det på de marmorväggar, mellan
vilka orkestern är placerad och som
kanske samla och återkasta ljudet för
brutalt? I de starkare satserna lät det
skrällande och de olika instrumenten
kunde ej göra sig fullt gällande.

Futuristisk musik. Balilla Pratella
heter den futuristiske musiker, vars
verk vid dess framförande i Rom i
början på mars icke blott släppt lös
åhörarnas ovationer utan även i ett animerat
slagsmål. Medan målaren Luigi Russolo
för att styrka sin tro på dessa djärva
harmonier utdelade käpprapp till
höger och vänster, undfick han den
futuristiska nåden. Hr Russolo
förklarar själv, att just i detta ögonblick
hans intuitiva ande blev delaktig
äten ny konst, som enligt hans
förmenande endast den store Pratellas geni
kan skapa. Det är fråga om »bullrens
konst». — Denna musikens evolution,
försäkrar dess banérförare, löper
parallellt med fullkomnandet av alla de
maskiner, som deltaga i det
mänskliga arbetet. Beethoven och Wagner
ha på ett utsökt sätt under åratal satt
våra hjärtan i dallring, men nu äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free