Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Blekinge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Blekinge
Sölvesborg, Blekinges äldsta och minsta stad,
påminner med sina trånga och krokiga
gator i sina centrala delar till sin grundplan
om de skånska slätternas äldre
stadsbildningar.
Med undantag av Listerhalvön utgör
Blekinge en åt söder sluttande urbergsyta, som
uppdelats och närmare kusten upplösts
genom skärande dalgångar. Endast längst i
öster närmast Östersjön blir denna en
vidare slätt, liknande Listerhalvöns. Här
täcktes och skyddades länge den plana
urbergsytan av kambrisk sandsten. Denna finnes
ännu kvar i nordöstra hörnet av landskapet
och fortsätter sedan åt N efter Kalmarkusten.
De högsta partierna av landskapet ligga nära
Smålands- och Skånegränserna, på i regel
125—150 m höjd. Boafallsbacken söder om
Halensjön vid Skånegränsen når 180 m. Den
baltiska issjön nådde inom Blekinge upp till
omkring 60 m ö. h. Något över hälften av
Blekinge ligger högre än denna nivå. Det
är Blekinges "skogsbygd", ett platåland, där
den stenrika moränen är den vanliga
jordmånen på de vida platåerna, och där
mossarna ha stor utbredning. Rullstensåsar följa
delvis de trånga dalgångarna, som ofta ha
branta sidor. Barrskogen förhärskar, men
björken bildar ofta blandskog med
barrträden.
Dalarna öppna sig åt söder, bli bredare och
djupare och platåytorna bli mer upplösta. Vi
äro inne i Blekinges "mellanbygd", de
bredare ådalarnas bygd. Lövträden äro ett starkare
inslag i landskapsbilden än i skogsbygden.
Här förhärska de; ek och bok bilda t. o. m.
lundar och skogar.
Ännu mer upplöst, är "strandbygden", den
tredje av de bygder, i vilka blekingebon
stundom uppdelar sitt landskap. Små slätter
bildas här mellan bergåsarna, som sticka ut
mot havet. Någon gräns mellan strand- och
mellanbygderna finnes ej, och de kunna
lämpligen sammanfattas under namnet
kustbygden. Verkliga kustslätter har Blekinge ej
utom de nyssnämnda i sydväst och i öster.
Bergplatåernas utlöpare dyka här och var
upp ur berget som lövskogsklädda öar och
och kala holmar. En skärgård vidtar öster
om Karlshamn, blir rikare ju längre vi gå
åt öster och bildar Karlskrona skärgård med
de stora öarna Hasslö, Aspö, Tjurkö och
Sturkö, skilda från fastlandet genom örika
fjärdar. Liksom Blekinge har en utskjutande
halvö i väster, har det i öster Torhamns
halvö, vilken senare har en fortsättning i
Blekinges sydöstligaste skärgård (Utlängan
m. fi. öar). Den långgrunda ostkusten saknar
rikare skärgård.
Blekinge genomströmmas i nordsydlig
riktning av åar, av vilka de största rinna upp
på det småländska höglandet utanför
landskapsgränsen. Dessa, Holjeån, Mörrumsån,
Mieån, Bräkneån, Ronnebyån, Listerån,
Nättrabyån, Silleån och Lyckebyån, följa
delvis spricklinjer, som bestämt deras lopp.
Särskilt förhärskande är en NNO-lig
sprick-riktning. Berömd är Djupadals tillsynes blott
meterbreda spricka, där Ronnebyåns
vattenmassa pressas fram. I djupet vidgar sig den
smala springan dock till en väldig jättegryta
på omkring 16 m djup. Troligen är den
ut-eroderad i en diabasgång. Vattenrikedomen
är ej särskilt stor, men sjöarna i Sydsmåland
från vilka de komma, jämna något ut åarnas
vattenstånd och vattenrikedom, och fallen ha
utnyttjats för drivande av industri t. ex.
Olofström (Holjeån), Svängsta (Mieån) och
Kallinge (Ronnebyån) eller till
kraftstationer, av vilka Övre och Nedre Iiemsjö i den
vattenrikaste ån, Mörrumså, äro de mest
betydande.
Blekinge. Ronnebyån vid Kallinge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
