Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Halland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
Halland
Foto H. Nelson.
Halland. Motiv från norra Halland.
som är en sådan — eller av långa, låga
änd-moräner, som ofta dämt upp grunda
vattensamlingar, som nu igenväxt och utgöra
slättens största moss- och myrbildningar.
Vackra äro de långa strandvallar, som på en höjd
av 12—15 m över nuvarande havsnivån följa
kusten och som bildades under den
postglaciala landsänkningen under
Tapes-Litorina-havets tid. Liksom ändmoränerna ha de
utgjort goda färdleder i äldre tid över den
sumpiga slätten. Landsvägarna följa dem
och ändmoränerna med förkärlek.
De högsta strandlinjerna från isens
avsmält-ningstid träffas på grund av landets
olikformiga höjning vid sjön Lygnern i norra
Halland vid nära 100 och på Hallandsås i
landskapets sydligaste del på omkr. 60 m höjd.
Då ler- och finsandsedimenten, som uppbygga
slätten, ha avsatts på djupare vatten, når
slätten i regel upp till 15—30 m under dessa
nivåer. Därovanför äro ler- och
sandsedimenten sällsynta, den av isen avlagrade blockrika
krossgrusmarken — moränen — härskar,
stundom vid den högsta strandlinjens nivåer
frisköljd och ännu magrare än eljest. Vi äro
därmed inne i skogsbygden. Men motsatsen
mellan kustslättens låga plattform och det
sydsvenska höglandets skogsbygder är ett
långt äldre drag i det halländska landskapet,
på vars orsaker vi ännu ej äro fullt klara. I
allmänhet torde höglandets skarpa sluttningar
ned mot kustslätten uppfattas som en gammal
förkastningsbrant, varigenom kustplattformen
och Kattegatt sänkts i förhållande till hög-
landet. De raka, ofta korsande
spricklik-nande dalar, som skära platåranden, ruta upp
platåerna och skilja bergöarna på slätten
från varandra, äro troligen också till en
början anlagda efter bristningslinjer och
vidgade av flodernas och isens arbete. Nyligen
har en svensk forskare (B. Asklund) i
kustslätten velat se ett storslaget resultat av
havets arbete. De höga branterna mot
höglandet tolkar han såsom av havet utarbetade
abrasionsbranter, och i de isolerade bergen
på kustslätten ser han de sista mot havets
arbete moståndskraftiga resterna av en
urbergsplatå, som sträckt sig längre åt V.
Skogsbygdens huvudsakliga jordslag äro
grovsandiga isälvssediment (rullstensgrus
och isälvssand) samt mossjord. Den
blockrika moränen är här som eljest i Sveriges
skogsmarker den förhärskande jordarten.
Lagans, Nissans och Ätrans älvdalar äro
fyllda av rullstensgrus och sand, som lättat
vandrarens väg utefter dalgångarna och
tidigt gjorde dem till färdevägar inåt
höglandet. Viskans dalgång är inom Halland fylld
av mossar och leror och har i denna sin
nedre del ej heller i äldre tider varit av fullt
samma betydelse som färdeled.
Hallands högsta punkt ligger på
Hallandsåsen och når 226 m höjd. Fästumperåsen V
om Nissan når 205 m, men i regel ligga
platåytorna mot Smålands och Västergötlands
gränser på 130—200 m höjd.
Skogsbygdens platåland är genomskuret av
markerade dalgångar, vilka delvis torde följa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
