Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ö - Öland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öland
1437
Öland, branlen på Västra landborgen, Resmo kn.
Öland började höja sig ur den baltiska
issjöns vågor. De svallade om moränmarken
och kastade upp den långa strandvallen på
Västra landborgsbranten. På östra Öland
ligger en annan strandvall, och denna
bildar den betydligt lägre liggande Östra
landborgen. I närheten av Västra
landborgen ligger inom Högsrums socken öns
högsta punkt, 55 meter.
Moränen ligger i allmänhet ganska tunn på
kalkstenshällen, och ofta når denna upp i
ytan eller mycket nära densamma. Då
uppkomma de trädlösa hedar och
hällmarker, som kallas alvar. Störst av dessa är
det berömda Stora (Södra) alvaret mellan
landborgarna i öns södra del. Det är
Sydsveriges stora ödeland, en väldig trädlös
vidd av 40 km längd och med en största
bredd av 10 km. Jordtäcket har här varit
otillräckligt för att låta skogen trivas.
Kalkstenslagren slutta åt öster.
Visserligen är lutningen mycket svag, men alvarets
yta har ännu mindre lutning. Därigenom
kommer alvaret att bestå av äldre
kalkstenslager västerut och yngre österut. De
äro av olika hårdhet och ha olika
motståndskraft mot vittringen. Då alvaret
därjämte ej är alldeles plant, bli jordmåns- och
fuktighetsförhållanden mycket olika.
Ej obetydliga delar av alvaren täckas av
en lerig och grusig vittringsjord, som
särskilt vid vårtid genomblötes av regnet och
bildar en mark, där frosten åstadkommer
uppfrysningsmark med en egendomlig
om-sortering av jord och stenmaterial. I sin
mest utpräglade form är den en
"rutmark", där månghörning ligger vid
månghörning, alla med jord i mitten och med
sten i kanterna. Vid uppfrysningen frestas
växtrötterna hårt och vegetationen blir en
gles alvarhed med ölandssolvända på litet
torrare mark och fårsvingel på litet
fuktigare.
Den största delen av alvaren har dock ett
tunt moräntäcke. Då kunna fårsvingeln
och ölandssolvändan m. fi. växter utbreda
sig med sammanhängande mattor, och token
(Potentilla fruticosa) bildar låga snår på
ända till en halv meters höjd och ger med
sina gulglänsande blommor färg åt alvaret.
Är jordtäcket litet djupare och marken litet
fuktigare, övergår alvarheden till
alvar-äng. Ligger kalkstenen bar och är hård
och svårvittrad, växa endast skorplavar och
mossor. Denna hårda kalksten är ofta
genomdragen av sprickor, och då uppstår lätt
det karstartade alvaret. Sprickorna vidgas
av vattnet, så att meterdjupa hålrum
kunna uppkomma, men vittringsjord och mylla
samlas också i dessa sprickor och ur dem
växer alvarens ståtligaste buskvegetation
av hagtorn, slån- och rosenbuskar. Inte
ens sjöarna och myrarna saknas på det
stora alvaret. På dess smått vågiga yta samla
sig grunda gölar, av vilka de flesta
avdunsta under sommaren. I dessa "vätar"
Foto II. Nelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
