Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ö - Östersjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östersjön
1465
germanland, där strandlinjer, belägna intill
nära 300 m över nuvarande havsnivå
påträffats, under det nivåändringen i sydliga
Sverige varit påtagligt liten. Wittings
under-sökningar visa, att detsamma gäller för
de ännu pågående nivåändringarna, vilka
över så gott som hela det Baltiska havets
område äro negativa, d. v. s. landet höjer
sig i förhållande till vattenytan. Endast vid
södra Östersjökusten är denna nivåändring
f. n. noll och på några ställen, såsom vid
Schleswig Hoisteins Östersjökust och i
Ri-gaviken t. o. m. positiv, d. v. s. en sänkning.
För Skåne, Halland och Blekinge finner
Wit-ting en landhöjning av omkr. 1 mm om året,
för den egentliga Östersjöns norra gräns
mellan 3 och 4 mm årligen, medan den för
Bottniska vikens nordvästliga del överstiger
11 mm om året. En senare av F. Bergsten
utförd undersökning över recenta
nivåändringar vid Sveriges kuster under tiden 1825
—1927 har givit i stort sett samma resultat
som Wittings arbete men utvisar tydligare
än detta det inre av mellersta Norrland såsom
landhöjningens centrum. För de i allmänhet
vid grunda farvatten belägna finska
hamnstäderna bereder den progressiva uppgrundning
med omkr. 1 m i seklet, som landhöjningen
framkallar, praktiska olägenheter. Såsom
ovan nämnts, anses denna landhöjning vara
en elastisk efterverkan av den depression,
som Fennoskandia undergick vid den senaste
nedisningen, då en mer än kilometertjock
inlandsis pressade denna del av kontinenten
nedåt, starkast där istäcket var tjockast, d.
v. s. i den nordliga delens centrum, minst i
S, där istäcket var tunnast och först drog
sig tillbaka.
Djupförhållanden. Man kan i det Baltiska
havet urskilja flera innanför varandra
belägna bäcken, avskilda genom grundare
partier. Det utloppet närmaste, beläget mellan
Skåne och Riigen, benämnes
Arconabäcke-net och är i sin östliga del djupast med ett
över större arealer nästan likformigt djup
av 35—45 m. Botten företer en svag lutning
från NV mot SO. Genom grundare partier
S om Bornholm, Rönnebanken med
minimi-djupet 15 m, fortsatt i S av det ännu högre
Adlergrund, minimidjup 6 m, avgränsas
Ar-eonabäckenet åt Ö. I NO, mellan Bornholm
och Skåne, öppnar sig Bornholmssundet, vars
djupaste, närmast Bornholm liggande del
utgör en ränna av oregelbunden form med
djup mellan 40 och 50 m, som för in till det
andra bäckenet i ordningen,
Bornholmsbäckenet, beläget NO om Bornholm. Dess
allra djupaste parti, Bornholmsdjupet,
håller omkr. 100 m. Det tredje och till
omfånget avgjort största bäckenet omgiver i
hästskoform Gotland, men sträcker en
utlöpare långt åt S med djup över 100 m ända in
i Danzigerbukten. En annan utlöpare i form
av en ränna mot NO leder in i Finska viken.
Dess största sammanhängande yta nedanför
100-meterskurvan befinner sig Ö om Gotland,
där på höjden av Östergarn ett maximidjup
av i det närmaste 250 m förefinnes. V om
Gotland är djupbassängen mindre
omfattande och djupen i allmänhet ej så stora.
Rekorddjupet för hela Baltiska havet nås
emellertid längst i NV, där Ö om Landsort det
egendomligt formade Landsortsdjupet med
maximum 467 ni förefinnes. S om Gotland
sträcker sig Hoborgsbanken, som i SO
fort-sättes av Norra och Södra Mittsjögrunden
med minimidjupen respektive 15 och 9 m.
Genom dessa grundare partier förbindes å
ena sidan Gotlands ösockel nied Ölands,
avskäres å andra sidan djupen V om Gotland
från direkt förbindelse med de djupare
partierna i södra Östersjön. Se djupkartan över
Östersjön. Även längst i N inom
Bottenhavet och Bottniska viken förefinnas två
avskilda bäcken med maximidjup av 254 resp.
145 m, vilka bäcken åtskiljas av grundare
partier med endast omkr. 20 m i Norra
Kvarken.
De hydrografiska förhållandena i Östersjön
präglas dels av dess speciella, här skildrade
bottenkonfiguration, med en uppdelning i
avgränsade bäcken av inåt tilltagande djup, dels
av de båda dominerande vattentillflödena, å
ena sidan färskvattentillförseln från
floderna och från Baltiska havets inre
avdelningar, å andra sidan inströmmande saltvatten
genom Öresund och Bälten. Inom Baltiska
havets område dominerar
färskvattenstillförseln genom floder och nederbörd över
avdunstningen, så att ett stort överskott av
färskvatten uppstår, som söker sig väg utåt
havet. Sålunda utgjorde enligt R. Wittings
beräkningar grundade på observationer från
tiden 1898—1912, tillrinningen av
färskvatten från omgivande länder till Baltiska
havet i genomsnitt 470 kbkm (kubikkilometer =
1000 000 000 kbm) om året, varav på floder
mynnande i den egentliga Östersjön kommo
106 kbkm. Därtill får läggas nederbörden
över havsytan med resp. 206 och 115 kbkm,
varifrån visserligen måste dragas årliga
avdunstande vattenmängden, beräknad till resp.
182 och 114 kbkm. Den totala nettotillförseln
av färskvatten bleve sålunda: 470 kbkm +
206 kbkm — 182 kbkm = 494 kbkm eller i
runt tal 500 kbkm, tillräckligt för att, därest
utlopp saknades, höja Östersjöns vattenspegel
med nära 120 cm om året. Hela denna
färskvattensmängd måste uppenbarligen
transporteras ut genom Öresund och Bälten, men
därtill får även läggas den mängd av
saltvatten, som under årets lopp i form av
underström söker sig väg in över dessas
trösklar. Genom att sätta medelsalthalten på det
utåtrinnande ytvattnet till 8,7 °/’oo och
medelsalthalten på det inåtrinnande saltvattnet till
jämnt dubbelt så mycket, 17,4 °/oo, har
Knud-sen funnit proportionen mellan dessa båda
vattenmängder vara 2:1, d. v. s. det
utåtrinnande färskvattnet tillsättes på väg till ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
