Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ö - Östersjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1466
Östersjön
loppen d. v. s. redan inne i Östersjön med
lika stor volym saltvatten. Den totala
vattenvolym, som kommer att utrinna genom
Öresund och Bälten, blir sålunda lika
med omkr. 1 000 kbkm, eller dubbla hela den
tillförda nettovolymen av färskvatten. Av
dess 1 000 kbkm är alltså hälften havsvatten,
som återbördas till Kattegatt i utspätt skick.
Salthalten i Östersjön bestämmes till sin
regionala fördelning av inströmningen med
underströmmen genom Bälten ävensom genom
den tidvis skeende inströmningen genom
Öresund (se d. o.). Såsom svenska fleråriga
undersökningar i Stora Bält ha ådagalagt,
förefinnes där under den i allmänhet
utåt-gående ytströmmen av föga salt vatten en i
allmänhet inåtgående bottenström, förande
vatten av betydligt högre salthalt från
Kattegatt. Gränsytan mellan dessa båda lager är
ganska skarp, så att inom ett övergångsskikt
av ringa mäktighet salthalten snabbt ökas
med djupet.
Denna gränsyta är icke stadd i jämvikt utan
underkastad vertikala förskjutningar. När
den höjes, minskas ytströmmens mäktighet,
i regel också dess hastighet och kan t. o. m.
kasta om och bli inåtgående, samtidigt som
den inåtgående underströmmen sväller till
och får sin hastighet ökad. Vid andra
tillfällen äger motsatta förhållandet rum,
gränsytan sänkes, utåtgående ytströmmen sväller
till och får oftast sin hastighet ökad,
varemot bottenströmmen, som minskas i
mäktighet, bromsas eller rent av stoppas upp. Ën
utpräglad rytm förefinnes i dessa
nivåändringar hos skiktgränsen och i till- och
av-tagandena hos yt- och underströmmen, vari
Otto Pettersson funnit tidvattensströmmarnas
period framträda och därför uppfattar
fenomenet som en ebb- och flodverkan i
skiktgränsen, en "submarin flodbölja". Men även i
långsammare takt äga liknande, ännu
mäktigare pulseringar hos underström och
yt-ström rum, vilka synas stå i samband med
de mäktiga interna rörelser, som man funnit
äga rum utanför i Kattegatt (se d. o.). När
dessa submarina böljor nå trösklarna vid
inloppen kastas en submarin bränning av salt
bottenvatten över dessa och förstärker
bottenströmmen, så att under loppet av några
dagar betydande kvantiteter havsvatten kunna
glida in över trösklarna och ned mot
sluttningarna till bäckena innanför. Dessa få då
sitt salta bottenvatten påökt, och gränsytans
nivå stiger, varvid en invasion av salt
vatten till nästa följande bäcken kan
förorsakas etc. Denna etappvisa vandring av det
salta vattnet inåt Östersjöns inre delar,
under ständig uppblandning med överliggande
lager av lägre salthalt och motsatt rörelse,
är karakteristiskt för den hydrografiska
situationen i Östersjön och leder till ett sådant
nedåtstigande av linjerna för lika salthalt,
isohaliner, inåt de inre delarna som
framställes av det hydrografiska längdsnittet ge-
Fig. 1. Hydrografiskt längdsnitt genom Östersjön.
nom Baltiska havets bäcken i fig. 1.
Bottenkonturen, med starkt överdrivna höjd- i
förhållande till längddimensioner, är där
skuggad. Man ser huru, ju längre man går
in mot Östersjön, som på snittet tankes vara
uträtad i meridional led, ett vatten av viss
salthalt måste sökas allt djupare ned, så att
vatten, som i södra Östersjön ligger i ytan
i norra Östersjön träffas som mellanlager
och i Bottenhavet endast förefinnes i de
djupaste bassängerna. En ständig om ock
mycket långsam rörelse inåt måste karakterisera
dessa Östersjöns djupare vattenmassor, en
rörelse vartill impulsen gives utifrån
mynningen, genom kaskadvis invasion av salt
underström. Men även uppåt, d. v. s. i
vertikal led, sker en ständig, om ock ytterst svag
rörelse, motsvarad av ett nedsjunkande av
färskare vatten från ytan, varigenom en
successiv omblandning, medförande stegring av
ytlagrets salthalt i riktning från N mot S,
minskning av bottenvattnets salthalt från S
mot N, försigg&r. Denna omblandning sker
mot tyngdkraften, som vill hålla det tyngre
salta vattnet kvar vid bottnen och det lättare
färska i ytan. Omblandningen kommer till
stånd genom virvelbildning, turbulens, på
gränsen mellan de olika lagren, och
påskyndar avsevärt den rent molekylära
omblandningen genom diffusion.
I stort sett karakteriseras Östersjöns
salt-haltsfördelning i vertikal led av ett BO—60 m
mäktigt s. k. täckskikt, sträckande sig från
ytan nedåt med nästan konstant eller med
djupet mycket långsamt ökad salthalt.
Nedanför detta påträffas en snabb stegring av
salthalten med djupet, d. v. s. en skiktgräns,
varunder ett bottenlager om avsevärt högre
salthalt än ytlagret förefinnes. I norra
Östersjön är sålunda ytlagret ända ned till omkr.
50 m av salthalt mellan 6,5 och 7 °/oo,
under det vid botten på över 100 m:s djup
salthalten uppgår till över 11 °/oo. I
Bornholmsdjupet NO om Bornholm, ett av
Östersjöns bäst undersökta områden, är salthalten
mellan ytan och 50 m genomgående mellan
7 och 8 "Ioo, den starkaste stegringen brukar
förefinnas omkr. 60 mrs djup, där alltså en
utpräglad skiktgräns ligger. Salthalten vid
bottnen i 90 till 100 mrs djup varierar mellan
knappt 15 och nära 18 "Ioo. I
Arconabäcke-net sträcker sig det nästan homohalina1)
O Homogent i avseende på salthalten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
