Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ö - Östersjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1470
Östersjön
Det har visat sig, att vid vissa tillfällen
märkta flundror återfunnits i långt avlägsna
delar av Östersjön och på betydligt grundare
vatten, under det fiskebeståndet i själva
Bornholmsdjupet varit minskat till en bråkdel av
det normala. Ganska säkert har denna
emigration från det salta bottenvattnet därstädes
förorsakats av en inträdd syrebrist, som
blivit besvärande för fiskarna.
Strömförhällandena i Östersjöns ytlager
domineras av vindarna. En kraftig blåsande
vind av några dygns varaktighet sätter
vattnet ned till ett djup av 20 à 30 m i rörelse,
icke i sin egen riktning, utan i en med 30° à
40° åt höger från densamma avvikande
riktning, en följd av jordrotationens avböjande
effekt. Nyligen avslutade svenska
strömmätningar med registrerande instrument,
hängande från en i Östersjöns djupare del, SO
om Gotland, förankrad underhavsboj, avse att
giva klarhet om denna vindströmmens
uppkomst och spridning nedåt, för vilken Y. W.
Ekman utvecklat en uppmärksammad teori.
Frånvaron i Östersjön av såväl skiktgränser
ned till betydande djup som av starkare
tidvattensströmmar gör detta farvatten särskilt
lämpligt för liknande undersökningar.
Enligt tidigare iakttagelser vet man, att
strömmarna i Östersjön ha relativt måttlig
hastighet, där de icke genom farvattnets
förträngning till smalare sund undergå en abnorm
stegring. Mätningar, verkställda sedan åtta
år tillbaka från fyrskeppet "Ölands rev",
angiva, att i ytan redan strömstyrkor om mer
än 0,5 m/sek. höra till undantagen. Nära
bottnen, omkring 45 m, ha väl så stora
strömstyrkor uppmätts som i ytan, i några fall
ända till 1 m/sek. Ytlagret i Östersjön bör
i överensstämmelse med den allmänna
cirkulationen, utåtström i ytan, inåtström vid
bottnen i stort sett visa rörelse från N
mot S i mellersta, från Ö mot V i södra
Östersjön. Hastigheten hos denna allmänna
rörelse är emellertid så minimal, att den
helt maskeras av de strömmar av variabel
riktning, som vinden åstadkommer. För
bottenlagrens inåtgående rörelser är det däremot
icke svårt att finna bevis, nämligen i de
submarina sund eller rännor, som förbinda
de yttre bäckena med de inre. Sålunda ha
både tyska och svenska iakttagare i sundet
mellan Skåne och Bornholm vid flera
tillfällen, nedanför en ända till 40 m:s djup
praktiskt taget orörlig vattenpelare funnit starka
inåtgående, d. v. s. från SV mot NO riktade
strömmar, behärskande ett salt bottenlager
om endast några få m:s mäktighet.
Uppenbarligen har i dylika fall pågått en invasion
av salt vatten från Arconabäckenets djup,
som just var på väg mot Bornholmsdjupet
innanför, liksom ett submarint vattenfall.
Den uppmätta hastigheten, över 70 cm/sek.,
är för bottenströmmar ovanlig och förklaras
endast av de säregna hydrografiska och
topografiska förhållandena.
Tidvattensströmmarna i Östersjön äro svagt
utvecklade i överensstämmelse med det
dagliga ebbens och flodens ringa belopp inom hela
Östersjöns område. Den maximala, av
tidvattensström förorsakade ändringen i
vattnets rörelsehastighet på djupet 10 m
understiger säkerligen 10 cm/sek.
Daglig ebb och flod inom Östersjöns område
förefinnes, men är så ringa, att det kräves
en omsorgsfull analys av
vattenståndsmätarnas diagram för att beräkna dess värde, enär
det fullkomligt träder tillbaka för de
oregelbundna vattenståndsändringar, som
meteorologiska faktorer, vinden och lufttrycket
framkalla. Nivåskillnaden vid normal springflod
för några östersjöhamnar följer här nedan:
Kiel 7 cm, Swinemünde 2 cm,
Hangö 5 cm, Björn 3,3 cm,
Neufahrwasser 1,3 cm, Memel 0,9 cm,
Draghällan 2,7 cm, Ratan 3,6 cm,
nivåändringar som äro utan varje praktisk
betydelse. Å andra sidan erbjuder tidvattnet
särskilt i Bottenhavet ett betydande intresse
i kvalitativt hänsende, enär det har en för
europeiska hamnar i övrigt ovanlig
endags-typ. Därmed menas att i stället för två nära
likstora tidvattensvågor om dygnet uppträder
den ena med långt större amplitud än den
andra. Detta förhållande uttryckes
kvantitativt med det s. k. endagsindex, som angiver
proportionen mellan amplituden för
flodböljorna av hel- och av halvdygnsperiod. För
västeuropeiska hamnar är detta indexvärde
betydligt lägre än det teoretiska, ur
beräkningar framgående värdet 0,70 men för de
finska hamnarna uppnår endagsindex långt
större värden, för Hangö och Björn överstiga
de enheten men nå för Ratan rekordvärdet
6,1, d. v. s. varannan tidvattenbölja giver 6
ggr större nivåändring än den
mellanliggande. Orsaken till detta egendomliga
förhållande torde få sökas i genom egensvängning i
ungefär 24 timmars takt hos närgränsande
havsbäckens vattenmassor åstadkommen
selektiv förstärkning av den dagliga
tidvattens-vågen jämförd med den halvdagliga.
Stående vågor eller "seicher" inom Östersjöns
område förekomma otvivelaktigt, men ha
hittills föga undersökts. Resultaten från de ovan
nämnda undersökningarna SO om Gotland
tala för att mäktiga "seicher" av till dels
14 till dels ett par timmars period äga rum i
den omgivande vattenmassan. Vid
vattenståndets variationer genom stormfloder
torde stående vågor inom Östersjöns
område liksom annorstädes kunna spela en
förvärrande roll. Att den särskilt från
Nordtysklands kust kända, av fiskarebefolkningen
med rätta fruktade vågrörelse, "Seebär",
som med upp till 1 à 2 m:s våghöjd
understundom rullar upp mot stranden och ofta
flera gånger upprepas i viss rytm, har
samband med stående vågor, är sannolikt. Dess
egentliga orsak torde vara lokala, plötsliga
ändringar i lufttrycket, respektive samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
