Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Text - Hedvig Sofia. Pl. 33 - Carl XII. Pl. 34, 35, 36, 37, 38, 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på Drottningholm (3 stycken), på Kalmar slott, på Skokloster, på Vibyholm; äfven
vid Salsta fanns före auktionen (1875) en oval bröstbild af Hedvig Sofia i svart dräkt
med hermelinsbram. Den uppgifves enligt katalogen vara målad af D. v. Krafft.
Doktor Hahr, som noga studerat prinsessans porträtt och i sin förteckning nämner
sju af D. v. Krafft utförda bilder af henne, säger i sitt förut citerade arbete:
“Vackrast af alla Hedvig- Sofia-porträtt torde den Ehrenstralska, af Krafft kopierade
bröstbilden på Gripsholm vara, där hon vänder hufvudet öfver axeln mot åskådaren.
Det är en intagande komposition som visserligen ej säger mycket om prinsessans
person, men är artistiskt verkningsfull. Den är en pendant till Ehrenstrahls nära
öfverenstämmande porträtt af Carl XII af år 1697.“
Det är således hufvudsakligen Ehrenstrahl och D. v. Krafft som utfört de nu
kända originalbilderna af denna prinsessa, men sannolikt äro åtskilliga kopior gjorda
af Starbus, Oberdorf (?) m. fl.
I koppargravyr har man egentligen endast tvenne bilder af Hedvig Sofia.
Det ena, se Pl. 33, tillhör den kända Bonnartska serien modeplancheartade
bilder af Europas furstar och furstinnor under slutet af 16- och början af 1700-talen;
det andra, som finnes afbildadt i Wadströms: Svenska och Finska Porträtt, är
gra-veradt af Berey och är i konstnärligt hänseende det första endast föga öfverlägset,
men tillhör samma slags bilder som det.
CARL XII.
Ph 34, 35> 36, 37, 38, 39-
Den siste manlige ättlingen af det pfalziska huset i Sverige, Carl XI:s och
Ulrika Eleonoras förstfödda son, såg dagen 1682 den 17 juni och erhöll i
dopet faderns och farfaderns namn, Carl, hvilket varit ett dopnamn icke blott
inom Vasa-ättens äldre och yngre led utan äfven inom de, med den befryndade släkter,
hvilka benämnts efter sina gods Eka och Vinstorp. I sin almanacka skref Carl XI
vid sonens födelse följande: “dhen 17 som war om lögerdags mårgånen klåkan tree
fierdingar på siju blefw min Gemål förlåssat och födhe en son. Gudh wäre derföre
ewinnerlig/en tak och låff, som hafwer hulpitt henne. Han hielppe henne snart til
sin förra helsa igen.“ Tretton dagar därefter gjorde den konungslige fadern följande
rättelse: “Min son Carel blefw födher om mårgånen klåkan tre fierdingar til siu.“
Tills den unge tronarfvingen fyllt sju och ett halft år var hans uppfostran
öfverlämnad åt modern och hennes hofdamer, men med ingången af år 1689
inträdde i detta hänseende en förändring; Carl XI har antecknat i sin almanacka
den 2 januari nämnda år: “om aftonen låg Prins Carl första gången uti sina rum
och kom uti manfolks händer.“
Redan samma år följer han sin höge fader ofta på dennes jakter och vid 10
års ålder befinnes han hafva skjutit tre hjortar under jakt på Djurgården. Endast
något öfver elfva år gammal nedlade han en björn. Samtidigt försummades ej den
hurtige prinsens andliga uppfostran. Denna blef i allo utmärkt och omsorgsfull.
Mildhet, rättvisa, ordhållighet samt sanningskärlek voro egenskaper, som alltifrån
hans tidigaste år mest kännetecknade Carl XII; att utveckla dessa egenskaper
bidrog i hög grad den ädla moderns föredöme. Studierna bedrefvos äfvenledes
med synnerlig omsorg, så att när Carl nyss fyllt femton år och af ständerna
förklarades myndig, var han mycket bättre förberedd, än på sin tid företrädaren,
att stå i spetsen för ett konungarike med Sveriges traditioner.
Han jäfvade ej heller under de första åren de stora förhoppningar, som ställts
på honom, men tyvärr skulle Carls mindre goda sidor, såsom äfventyrslusta,
själf-rådighet, stolthet och egensinne genom de stora framgångarne i krigen 1700—1708
taga öfverhanden och grundlägga såväl Sveriges som konungens ofärd. Detta
hindrar likväl ej att tolfte Carl alltid framstått såsom en af Sveriges nationalhjältar,
den personificerade tapperheten och typen för fältherren “sans peur.“ Den åsikt,
som af en entusiastisk polsk adelsman uttalas i texten till ett år 1707 utgifvet,
graveradt porträtt af Carl, torde icke varit enastående vid nämnda tid och är
verkligen i sin lakonism ganska karakteristisk. Orden lyda i svensk öfversättning:
“ Carolus är en Mars utan Venus, en Alexander utan vin och en Julius Cæsar,
som ej undertrycker friheten. “
Omkring 11 år senare, när underrättelsen att Carl den 30 november 1718
fallit vid Fredrikshall anlände till Sverige och i all synnerhet till Stockholm, var det
snarare känslor af likgiltighet och lättnad, än sorg och saknad, som kommo till
utbrott hos allmänheten; detta sades också oförbehållsamt såsom t. ex. i Th. Fehmans
bref till E. Sparre (Hist. Tidskr. 6 s. 264).
Jemnsides med att ryktets gudinna utbasunade Carls namn och talrika lofkväden
berättade om hans ofta nog sagolika bedrifter, spredos otaliga bilder af
hjältekonungen, hvars seger vid Narva slagit samtiden med häpnad. Det är också just
från denna tid, som ett flertal graverade porträtt af den unge segraren datera sig.
Vi skola emellertid först med några ord i korthet redogöra för kända målade
porträtt af Carl XII, efter hvilka det stora flertalet graverade blad sedermera
utförts. I sitt ofvan citerade arbete öfver D. v. Krafft lämnar d:r Aug. Hahr
ganska detaljerade uppgifter om de konstnärer, som utfört Carl XII:s porträtt,
och tillåta vi oss att i det följande därur meddela ett och annat. (Se äfven
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
