- Project Runeberg -  Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur / Band 1. Frihetstiden. 1 /
39

(1889-1891) [MARC] With: Ernst Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Med ett loppbett har jag ofta åtskilt man och hustru till säng
och säte. Med en vattendroppe kan jag lägga dem kallare
tillsamman än två istappar. Käringar äro mina särdeles
hjertungar, englar och redskap; genom dem hopsmider och
söndersliter jag giftermål, frierier och vänskaper. Ack kärlek!
du starka eld, du unge bussars segervinnare, du
oöfvervin-nelige riddare i våra frustugor, huru ofta har jag stött dig ur
sadeln och afklädt dig dina harnesk! Du är i mina händer
ett barn. — Jag har väl ock flera verktyg af begge könen
än käringar. Jag ingår i kropparna, jag söfver förnuftet,
jag gör hjernorna yrande. Man får af mig liksom ett slags
behaglig sjukdom: jag pinar folket liksom i barnsbörd, fastän
med kitlan utan sveda, till dess de utsläppa mig och mina
stora hemligheter, som skola göra larm i lägren. Jag gö.
sådant qval i lifvet med mitt väder, att när den som hyser
mig intet strax får utbrista, så utrasar jag fyrfaldt vid nästa
tillfälle med dubbelt buller. Jag ligger liksom en tung sten
på ett dödligt hjerta och kan intet bergas i tysthet utan
sveda.

»Äran, den tokan, dygdens dotter, när hon understundom
sätter sig att lysa som solen i någon riksens man, i någon
uppriktig svensk, i något fruntimmer, då inbillar hon sig vara utan
fläckar. Men tro mig, jag har ett slags svärta tillreds, och
knappt vet hon ordet af, förr än hon är svart i synen som
en morinna. Jag blåser henne kimrök i ansigtet under
hennes sömn, hennes sysslor, hennes ledigheter. Hennes älskare
uppklappar jag rätt käckt. Äro de fromma, så gör jag dem
till skrymtare, äro de hjelpsamma, så gör jag dem till
skalkar (sådant allt vet jag att de intet vilja vara), äro de
patrioter, så gör jag dem till egennyttiga, äro de i nåd, så
gör jag dem till lismare o. s. v. Jag skär genom
folk-hoparne som en blänkande hofbuss, och ingen står mig emot;
hos alla är jag väl liden, öfver allt är jag favorit. Jag
tillstår väl, att i Sverige regerar en konung och en drottning,
som jag intet kan lida för min död, ty om de känna mig,
så ha de intet bättre förstånd än att de se mig öfver axeln,
handtera mig en bagatelle och låta mig gå in genom det
ena örat och ut genom det andra, korteligen — de äro mot
mig så ohöflige, att de icke en gång vilja låna mig sina
öron. Här och der bland de manlige har dock denna
ledsamma öfverheten (skam att säga!) några likar i detta mål,
som räkna mig för ett afskrap och hundhufvud, ja, ett-och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:04:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnasse/1/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free