Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ingen af alla dessa afmålningar är sä hög som
den vi se i Jobs boks 39:de kapitlet, dit man vill visa
läsaren och bedja honom döma, om icke ett så afskildradt
kreatur väl kan tjena till sinnebild och liknelse af större
saker. I denna Saga finner man intet så höga och starka
drag, tvärtom är skrifsättet lågt och enfaldigt; men ämnet
uppfyller den bristen.
Sagan om hästen. ^
Det var en gäng en häst, som var på skjuts och blef
rätt illa åtgången. Ja men , . . jag vill rätt säga rent ut:
det var vår Grålle. Han släpades en gång på skjuts och
blef sä obarmhertigt medfaren, fattig* kräk, att blodet stod
ut genom mun och ljumskar, och han ville störta på stun
den. En ärlig man från Svedjenäs i Ofverbors*) socken
fick se honom under största jemmern, medan han stod och
flåsade, och kände igenom. Hästen hade hört till hans slägt
och varit en den hederligaste fåle i häradet. »En evig otack
skolen 1 få», sade gubben till den sloken, som hade ridit
honom så illa, »det är omenskligt att så plåga kreatur; eller
hvarföre han I flängt förbi rätta ombytet? Hvad han I i
sinne?» — Den andre rodnade i synen och sväljde. »Det
är mitt ök», sade han, »jag rår ju göra med mitt hors hvad
jag vill. Jag köpte t på en kyrkmarknad öfver tjugo mil
härifrån.» — »Hå, liå», sade gubben, »är du af det slags
folket? Nu vet jag hvad du är: det var aldrig ditt ök; jag
känner hagen, der hästen är van att gå i vall, och jag såg
honom der i går — så, så, junker, vi sku talas vid!» Den
andre hoppade i detsamma upp i sadeln och ville sin kos;
men gubben fick honom i benet och slängde honom öfver
på andra sidan, så att han föll i backen som en mjölsäck.
Dock, han kom strax upp igen och in öfver en gärdesgård;
der förbannade han gubben med många blodiga eder och
sprang till skogs; men gubben tog hästen och lofvade ett
löfte, att en sådan kamp aldrig skulle bli skjutsmärr, så
mycket han rådde.
När den ärlige gubben kom hem, kunde ingen i hela
bygden så väl laga om Grållen som han. Han visste så
*) De gamle Svenskarne kallades ofta vid denna tid »yfverborna»,
deraf socknens namn. Gubben är Gustaf Vasa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
