Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem i hus. Han red obeskrifligt och otroligt; sällan lät han
upp någon grind, det gick öfver i första spräng eller ock
grinden omkull, och ingen gärdesgård var så hög, att ju
Grållen såg honom under sina fötter. Härkullers frände red
på Vallacken. Han sade en gång till Härkuller: »Hollah
frände, intet så ifrigt! Låt oss försöka hvem som sitter bäst
i sadlen.» — »Må göra!» sade Härkuller. De togo hvarannan
i hand och redo. De voro armstarke begge, men huru det
bar till, så red Härkuller så hvasst, att Vallacken blef bakom,
och ryttaren släpade han efter sig, tills han damp i backen.
Han gaf då Vallacken en annan ryttare, och fränden måste
rida på sin gamla Snopp, fast han sedan, då Härkuller var
borta, lurade sig till Vallacken igen. Man kan döma, huru
behjertad Härkuller var, när han, för att råka Pelle i
Holm-gård, som hade gjort åverkan på hans skog, red in på sena
qvällen i de tjockaste Holmgårdskärren bland värsta hängfly
och bottenlös gytja, så att Grållen ofta satt i moraset under
buken. Det är sant, att han en gång så när hade sjunkit
ned öfver bringan, men ryttaren var käck och kampen
hurtig, så att de kommo lyckligen på torra landet in i
Portängen*). Andra öden andra farligheter. Härkuller måste
bli der öfver hela natten i månskenet, ty han fastnade åter
i den djupa qvicksand, som dolde sig i Portbäcken. Hans
folk begynte grufva sig hemma och gråta öfver hans
frånvaro, der var i gården bara förvirring och ömkan; men
grannarne begynte skratta och roa sig åt Härkullers
dristighet. »Der ha vi den ryttaren!» sade de, »vi visste väl det
skulle ta en sådan ända.» Men saken var intet så alldeles
klar. De miste några ohägnakreatur i ett och annat sänke
på Svedjenäs ägor, och i detsamma kom Härkuller som ett
åskslag tillbaka, då ingen väntade honom. Han ärnade då
roa sig åt dem i sin börd och känna efter dem, hvad de
förmådde. Han gaf hästen sporrarna och drog med sig
Holger på Ön i bittraste kölden på en ägotvist upp i
Sten-grytet**)/’ der knappt något kreatur kunde gå, och tänkte
han då syna ut den marken och lägga hällhagarna under
gården. Men en afton såg han Hilmer komma till sig i en
klar sky f med gladt ansigte, som bad honom nu hvila sig
efter sin möda. »Ditt lopp är fullbordadt», sade han, »och
din ära odödlig; kom nu och smaka med mig de renare
*) Turkiet. — **) Norge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
