Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi hvar afton vissa årstider: det är en drake, som ligger på
en skatt; min man har aldrig velat tro mig, nu skall han
få se det sjelf — brinner det än’?» — »Ja». — »Kom min
gubbe, så skall du få se draken». — »Lappri», sade gubben,
»det är likså mycket en drake som jag!» — Men hvad hände?
Samma afton sjuknade gubben och dog. —Huru kunde jag
väl utvidga mina mogna tankar öfver ett sådant järtecken
och beskrifva drakars art, som i gamla tider väckt så mycken
uppmärksamhet här i norden: huru de angripit stora skepp,
huru de uppslukat lefvande menniskor, huru de legat
omkring jungfruburar och vaktat fröknar, huru de blifvit dräpta
af tappre kämpar som Sigurd Fofnisbane, Ragnar Lodbrok
m. fl.; jag kunde ock kanske bevisa, att gubben till
äfven-tyrs fått sin banesot af denna drake; men jag vill åter
komma till gumman igen, som nu var enka. Hon sörjde
sin man af allt hjerta och var dessutom i ett sådant
tillstånd, som behöfde hjelp. En dag sade hon till sin trogne
dräng Pelle: »Hör min son, gack ut i morgon i lysningen dit
som du vet, att draken syns om qvällarne, och gräf i jorden
tills du finner något; det slår mig aldrig felt, att der ju
ligger en skatt förborgad; men — tyst som muren! tala
aldrig ett ord-; nämner du en anda, så är hela verket skämdt;
jag har varit der fyra morgnar, jag och dotter min, på
fastande mage i min salig mans tid, men fåfängt; vi ha intet
kommit iliog oss; det har varit som förtrolladt för oss, att
vi intet kunnat tiga». — Pelle gick åstad efter befallning och
rörde icke en gång läpparne, utom med en tobakspipa. Han
grof der han tyckte likast var och hade knappt hunnit
half-annan aln i jorden, förrän han råkade på denna forntida
klenod. »Jo, visste jag icke det!» sade Pelle; men då höll
han redan i detta kostbara fynd med två finger, så att det
intet kunde försvinna, fastän han talade; men emellertid
påstår enkan, att han skulle fått mycket mer, om han intet sagt
de orden. Fyndet blef bragt till gården och kastadt i en vrå
som en ting af ringa värde — ju dyrare saker, ju mer
trampas de under fotterna af oförståndigt folk. Men som
ödet alltid har omvårdnad om de ting, som menniskor intet
förstå sig på, så blef ock jag i detta mål brukad som ett
synnerligt verktyg till så många tusende dödliges upplysning.
Jag kom till all lycka resande och fick se denna klenod
ofvanpå ett skåp, jag frågade hvarifrån man fått den. Man
sade mig, huru allt var tillgånget, och att man ansåg denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
