Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En gång hände sig, att vår flitige, duglige bonde
Föll uti frossan ned; den krämpan trotsar hin onde,
Ty drar hon ej till döds, så sku’ dock läkare näras,
Som göra plågan lång, att de måtte riktas och äras.
Solen i Vädurns krets då gladde de nordiska bergen,
Bådade våren i grönskande fält den lifliga färgen.
Bonden i säng då brydd med helsans skötsel och vårdning
Samkade dock sin boskap ihop uti leder och ordning:
»All den tid», sade han, »som jag ert tjenande njutit,
Har eder ej försvar samt skötsel och fodrande trutit;
Odjur ha ej emot er uppgapat glupande trutar,
Hunger och osund kost ha flyktat ifrån mina knutar;
Låt nu er husfar se, medan han måste plågas i sängen,
Att I då ej genom ohägnsbrott gören ondt uti ängen.
Tänken, att om hon skäms och fodrets spisande släpper,
Slår eder hunger ihjel, då kölden i väggarne knäpper.»
Alla för en då lofvade fred uppå trohet och heder.
Knappt hade Genfer och Sclnveitzare gjort så kraftiga eder.
Alla ha med en mun sitt glupande samvete bannat,
Här var ett heligt folk, ren dygd, hvem tänkte på annat?
Man hade då visst skäl uppå bestars måttlighet undra,
Når snålsjukan i menniskan sjelf plär skräckeligt dundra.
Judar och girigt folk liksom för domare stämdes,
Andelig list, lagvridare samt lånkrämare skämdes.
Men våra bestars nit flög bort på de heliga tågen,
Ängen och allt dess gräs dem lekte med hunger i hågen:
Hästen i tropp lopp trampande språng, som sägs hos poeten,
Oxen i värdiga fjät, den resebekvmrade geten,
Städse med hunger och armod full, dock högst uti toppen
Svinet med trvnet i jord — all boskaps hungrige troppen
Sökte till ängen och viste sin art att vägarne rödja.
Alla på giltiga skäl sin snålhet dristade stödja:
Hästen i gnäggande skröt, huru hans fortplantare dågde,
Att han en ängspark nu till gods rättvisligen ågde;
Oxen med bölande röst af sin djupt grundade panna
Ville med heliga skäl sin giriga lystnad besanna;
Geten i bräkande grät sina resors fattiga löner;
Svinet med illslugt gnäll framgrymtade trugande böner.
Summa: vår äng de så bortfrätandes ätandes älta,
Att uti vintrens köld måste se n våra gnagare svälta. —
Så går uti det land, der städs godstiggare svärma.
Kronan är här min äng, hvem vill väl boskapen härma?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
