Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tala med Gud, men sätt försoningsmanteln emellan,
Tv den dödliga syn kan eljest ej bära dess anblick;
Tala för oss, och säg: Der i de lågare kretsar,
Der på det ändlösa djup, i de sprutande hvalarnes hemvist,
Flyter en bräcklig spån, med suckande menskor i skötet,
Kastad ikring i skyhöga svall af tjutande stormar!
O, Du, som åker i skyn på dundrets rullande vagnar,
Kallar ur hemliga rum de långväga blåsande vädren,
Andas ikull de fastaste slott och ljungar i molnen;
O, förskräcklige Gud! lägg bort ditt hämnande koger
Och var nådig igen. Ditt namn är ju Fader af ålder,
Sänd dock en ömmande blick ned på det bedröfvade Finland:
Kasta ditt öga till oss! Ditt leende, mäktige Fader,
Ai- all varelsers lif; ditt hot all varelsers ände.
Herre, Du viste din arm, och håren restes af häpnad,
Dagen slukades upp af nattliga frostiga mörker,
Djupet sprutade skum, din himmel slungade flammor,
Straflet bebådades oss ur stormarnes dödsbasuner,
Och vi sågo vår graf. — Men din förbarmande godhet
Lystrade till våra rop, du näpste de trotsande böljor.
Väldige Gud! som synes i allt och fattas af ingen,
Dödligt öga går ej Ditt heliga dunkel igenom;
Men en redlig suck, en bön kan hinna Ditt öra.
Derföre tacke vi Dig:
Herrligit är Ditt namn, Du skyarnes evige konung.
Lofve Dig himlarnes här! allt lefvande qväde Din ära,
Ty Du frälsar i nöd. — I djup! förkunnen Hans allmakt.
Sjungen er Skapares nåd, I luftens qvittrande söner!
Och du, fräLsade folk! ack, vörda din herskande Fader.
ELFTE KAPITLET.
Som förtjenar att läsas, efter det är så kort.
Nauta de centis, de tauris narrat arator.
Stränge herrar regera ieke länge, plär man säga. Vi
hoppades nu, att de vestliga stormarne, som i denna sista vecka
tycktes förenat sin styrka, skulle med den samma upphöra;
men förgäfves. Vindarne, som till sin natur äro ostadiga,
voro nu till vår olycka allt för beständiga. Hade vi någon
gång vädret med oss i luften, så hade vi de förrädiska ström-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
