Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTONDE KAPITLET.
Med hvilket jag hoppas förtjena vänskap af de
sköna, påkslängar af officerare och synen full
med puder af sprätthökar.
Xescio, (juicl Jemina possit. Ovid.
Jag börjar med vår kryssning på sjön. Om morgonen
den 7 februari häpnade man öfver att se Hetlands klippor
om babord. Man hade orsak att tro sig närmare Spanska
sjön än dem; tog dem således i förstone för ett stående
moln; men den uppglänsande dagen öppnade snart ögonen
på oss. Man såg här mer än någonsin i hvad våda
ström-sättningar kunna bringa en seglare. Att vidare boxas emot
elementerna hölls för orådligt. Herrar vederbörande togo
i öfvervägande, så väl att skeppet vore utan fartyg, som att
provianten kunde brista, i händelse af en långsam resa till
den förordnade platsen, som var Kap Det ena ansågs äfven
så nödvändigt för skeppet som det andra för magen;
hvar-för beslutet blef, att man borde söka någon säker hamn,
och Norge befans i det hänseendet aldra beqvämligast.
Knappt vände vi näsan åt Nordpolen igen, förrän den
föreställningen, att hela två månader ha slitit så mycket
ondt utan minsta nytta, gjorde mig helt harmsen,
synnerligen som det bedröfliga Nordenom snart måste åter plöjas
igen. I förtreten kallade jag den dåre, som först byggde
skepp och hissade förmätna segel på det stormande djupet.
Den gamle vise Cato rann mig i hågen, hvilken hade
föresatt sig trenne saker: att aldrig förtro en hemlighet åt en
qvinna, att ingen afton gå i säng utan att hafva gjort en
god gerning oc-h att ändtligen aldrig resa till sjös, när han
kunde komma fort till lands. Jag eftergrundade orsaken,
hvarför menniskor, hvilka naturen gifvit fötter att gå, men
inga fenor att simma, kunna ha hjerta nog till att sätta sig
på några hopspikade plankor och med lifsfara öfversväfva
fiskarnes rike, bort till andra ändan af jordklotet.
Penningen, penningen föll mig strax i sinnet. Men jag frågade
mig åter, hvarför den kunde vara så begärlig. Och se, mitt
hjerta svarade mig å alla sjöfarandes vägnar, att sötungen,
ett litet välbygdt beläte, tio qvarter högt, med ett par eldiga
ögon, med en rosenläpp, med en kärleksandande barm, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
