Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»För dig skall alla dar ett helgadt offer falla,
»Om du Camillas lif ur dödens sköt vill kalla.
»Ack himmel, skynda dig! din egen afbild se!
»Kan du så mvcket skönt till rof åt döden ge!
j o
».Men fåfängt är mitt rop, mitt hopp vill mig förvilla;
»Jag ej den vällust fick att dö för min Camilla.
»Jag nu förtviflad går de sorgsna skuggors stig,
»Och sjelfva grafvens lugn kan icke lisa mig.»
När Atis detta sagt, en bister tystnad följer,
Hans tunga stelnad blir, hans syn en dimma höljer,
Af klagan tröttad ut han uti vanmakt sänks,
O ’
Af suckars våld förqväfs och uti tårar dränks.
Hvar andedrägt han drar hans hjerta sönderrifver;
Men snart han brister ut med en fördubblad ifver:
»Diana, fräls ett lif, som kyskhet skydda bör!
»Du dröjer med din hjelp, och din Camilla dör.
»Den vreda himlen vill sitt mästerverk förgöra.
»Ack, fins då ingen gud, som böner kunna röra?
Mitt hjerta dygdigt är, hvi hör ej himlen mig?
»Min hand i menlöst blod har aldrig sölat sig.
»En hämdegud likväl en plågoande sänder,
>’Som i mitt ömma bröst sin afgrundsfackla tänder.
»Camilla! hör då du din Atis’ klagoljud!
Du ingen dödlig är, du är ju sjelf min gud!
»Du min gudomlighet! månn’ du dig ej förbarmar?
»Jag tillber dig ännu, fastän i dödens armar;
»Af jorden du försvann, ack visa dig igen,
»Låt dina ögon upp och fräls din Atis än;
»En stund, ett ögonblick låt mig dig än få njuta!
»Jag känner döden ren och hjertats pulsar sluta.»
Det stränga ödet rörs af Atis’ klagoröst:
Re n stjäl sig andan fram uti Camillas bröst,
Till hennes bleka kind en skymt af rodnad hinner,
Och blodets purpurfors dess stängda vägar finner.
Dess bröst, dess sköna bröst, som Atis’ läppar tryckt,
Der nu hans sista suck förvirras i sin flykt,
Nu börjar häfva sig och Atis’ läppar bränner.
När hjertat älskar rätt det in i döden känner;
Ty Atis’ sorgsna själ, som redan flyktig var,
Strax stannar i sin fart och andan åter drar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
