Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stren med den framgång, att han blifvit kallad »den svenske
Tacitus». Bland hans Tal och Äreminnen meddelas här
det berömdaste: Äreminnel Öfver Tessin, hållet inför
Vetenskapsakademien den 25 Mars 17 71.
Äreminne öfver riksrådet, grefve Carl Gustaf
Tessin.
Mine herrar!
Akademien har ofta på detta ställe, uti denna sorgdrägt
och utaf nu varande anledning, varit församlad, ofta sörjt
öfver den förlust vetenskaperna hafva måst vidkännas, ofta
öfver saknaden af något stort ljus och sällsynt efterdöme,
när de mest behöfdes, ofta öfver deras frånfälle, som varit
hennes beskyddare och välgerningsmän; och under dessa
hennes bedröfvelser har hon alltid ägt den hugsvalelsen att
se det allmänna dela de samma med henne, blanda sina
tårar med hennes och göra till sina egna de händelser
akademien angå och trycka kunnat.
Vid närvarande tillfälle samla sig alla dessa betraktelser
för våra tankar på en gång och på ett känbart sätt. Är
frågan om snille: Ho har ägt det mera lysande, mera prvdt,
än den herre, hvilkens åminnelse i dag af oss firas? Om
vetenskaper och deras afföda, konster: Ho är den, som
ifri-gare uppmuntrat dem? Om riket: Ho har haft mera tillfälle
att tjena det och mera nyttjat dessa tillfällen? Ar hans
minne inom akademien allena inneslutet, eller uti rikets
handlingar nu mera likasom bortlagdt? Och har den korta tiden,
sedan han upphört att lefva ibland menniskor, redan hunnit
försvaga lifligheten af hans åtanke? Otacksamhet måste väl
en gång upphöra, afund tystna, och om icke förr, åtminstone
då, när himmelen mörknar och oväder uppstiga. Menigheter
tro sig kunna vara store män förutan, medan de yfvas uti
en inbillad lycka. Tiderna förvandlas, nöden påtränger, råd
tarfvas; då först kännes saknaden, då behofvet. Men
Aristider återfås icke så lätt, som de förloras. Naturen har
dem väl alltid uti förråd; menniskor deremot nyttja dem icke
Scenska Parnassen 11. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
