Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
serna råkade i svallning, och man behöfde mera etsande
syror för att gifva en bild af landets inbillade lidanden.
Följd af några bittra niddikter steg den gamle statsman,
som så länge länkat Sverges öden, ned från
kanslipresidentstolen, och kort derefter utbröt kriget. Dikt följde nu på
dikt, än besjöng man den förmodade segern vid
Vilmans-strand, än uppmanade man till hämd för Malcom Sinclairs
mord, än smädade man de olycklige generalerna
Budden-brock och Lewenhaupt, än tog man deras försvar och sökte
välta skuldbördan öfver på hattpartiets lättsinniga politik
— öfverallt möter man dessa braskande ord om den svenska
tapperheten, hvilka så länge ansetts såsom ett uttryck
fölen högstämd fosterlandskärlek. Krigets olyckliga utgång
hade ej berott på feghet — en svensk hade ju visat sig
lika god som tio ryssar — utan på anförarnes oduglighet
och förräderi. Mot dem vände sig derför de felslagna
för-hoppningarnes hela hat. Om Buddenbrock heter det i
en visa:
På galgar skola djupt hans skambedrifter ristas,
Af gastar skrikas ut, som på slik’ ställen vistas,
Ja, korpar ropa ska’ utur hans sköld och hjelm:
Han lefde som en räf och dödde som en skälm.
Så småningom började krigets sår läkas, och de
politiska visorna tystnade; endast en och annan mera fredlig
dikt såsom den allegoriska fägnesången Hönsgummans visa
(1751) läto höra sig. Men snart skulle hatet flamma upp
i ny låga. 1755—1756 års riksdag och den misslyckade
statshvälfningen gåfvo de politiska visförfattarne ny väckelse,
och en flod af dikter strömmade åter ut öfver landet. Den
tillämnade revolutionen kan redan sägas vara bebådad i en
1756 skrifven, versifierad saga om lejonet, i hvilken
för-fattarne uppmana menniskorna att följa de »vilda djurens»
exempel, hvilka funno sitt behag i »lejonets» makt.
Allegorien var genomskinlig, och Riksens Ständers kommission
visade sig fullkomligt sentera den, i det den dömde de båda
för fattar ne till fängelse vid vatten och bröd samt till
landsflykt. Som man ser hade det sina obehag att ej med
vederbörlig hänförelse svärma för den så beprisade friheten!
Det preussiska kriget ägde inga sympatier i landet och
har knappt heller lemnat några spår efter sig i samtidens
visliteratur. Men så många flera minnen hafva vi af 1765
—1772 års riksdagsstrider. Man liksom känner ett helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
