Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flera af Kellgrens dikter från samma tid äro hållna i
denna älskvärdt kåserande ton, som karaktäriserats i det nyss
gjorda citatet. Så äger man ett par dikter till den vackra
grefvinnan Meijerfelt, skrifna i den mest sirliga
rococo-stil, med en olympisk gudaverld, som i småtäckt behag
erinrar om Watteaus dukar. Förebilden är dessa läckra
poésies fugitives, hvilka då voro så på modet inom den
franska poesien.
Genom detta inflytande blef hela hans skaldelynne ett
annat än förut. De än docerande, än beskedligt satiriska
poem, hvilka under Abovistelsen flutit ur hans penna,
efterträddes nu af en följd andra, lika utmärkta för det än
qvicka, än melodiskt smältande språket, som för det
åskådliga sätt, på hvilket upplysningstidehvarfvets religiösa och
moraliska skepticism här tog sig form. I Våra Villor
proklamerar han den satsen, att allt, som menniskan lärt sig
vörda såsom upphöjdt och skönt, endast visar sig såsom en
bedräglig villa, så snart förståndets ljus faller deröfver.
Äran — hvad är väl den annat än en chimär, och kärleken?
En brånad, spridd med blodets lopp,
En lusta, som behofvet väckte
Och njutandet ånyo släckte.
Ja, ännu till grafvens rand förfölja oss dessa gyckelsyner:
Der, bakom höga bergens sträcka,
Hvars spetsar öfver molnet räcka,
Sig indianen bildat har
En himmel, alltid ren och klar,
Dit han ledsagad efter döden,
Hos de olyckeligas far
Skall tälja evighetens dar
I ostörd följd af sälla öden.
Man behöfde ej vara skarpsinnig för att se, hvart
skalden syftade med sina sista ord, och i stället för indianen
utsatte hans samtid utan svårighet, hvad skalden sjelf ej
vågat nedskrifva. Denna himmel, om hvilken indianen
drömt, var ju en villa, som gäckat också den kristne. —
Men om så är, om allt är sken och gyckelbilder, hvad hafva
vi då att göra? Kellgren äger intet annat svar att bjuda
än samma tröstlösa ord, med hvilka Voltaire afslutat sin
Candide: il faut cultiver son jardin — eller
Hvad mer om villan oss bedrager,
Blott hon vår lefnad lycklig gör!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
