Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
holms-Posten ett meddelande om ett nybildadt sällskap
Pro Sensu Communi. Detta s. k. sällskap för det sunda
förnuftet, som i sjelfva verket blott bestod af Kellgren och
Rosenstein, var en handske i ansigtet på de hemliga
ordenssällskapen. Sällskapets teser voro få och enkla. De
började med satsen två gånger två är fyra och slutade med
Nämn oss en stor ordensbror, som ej varit en lite?i menniska.
Om syftet med denna sista pil var nog ingen tveksam, och
de förbittrade ord, som sedermera — vid Kellgrens bår —
fäldes af hertig Carls gunstling och ordensbroder
Reuter-holm, visade äfven, att den både ^räffat och sårat.
En strid utspann sig snart om detta sällskap, och
denna skriftvexling gaf Kellgren anledning att mot hela det
mystiska vanvettet rigta ett dråpslag: dikten Man äger ej
snille för det man är galen. Med hela styrkan af sin satir
vänder han sig der mot sin tids halft religiösa, halft
osedliga svärmeri, men i afslutningsorden låter han äfven
upplysningsfilosofens ädla vrede framskymta mot alla dessa
herskande förvillelser, och i de ypperliga anmärkningar,
hvilka han lät åtfölja detta stycke, nedsablade han än
ytterligare sin fiende. Såsom prof på dessa hafva här
meddelats dels ett protokollsutdrag rörande en spiritistisk séance,
dels de hänförda ord, med hvilka Kellgren slutar.
Från tidningsspalterna fördes denna strid öfver till
teatern, och äfven här var Kellgren på sin post. »I början
— så omtalar en brefskrifvare en lepresentation af Det
oskyldiga bedrägeriet af Björn — så länge pjesen attackerade
mesallianser och gamla familjers företräden, voro applåderna
anförda af hertigen af Södermanland, som i det ögonblicket
kanske för första gången charmerade publiken. När
ridi-kylen föll på magnetismen, satt Salomons visaste helt stilla,
medan kongl. sekreteraren Kellgren ifrån direktionens loge,
biträdd af folk med sens commun på parterren, satte sig i
spetsen för handklappningarna.» Det var klart att
hof-atmosferen under dylika förhållanden ej längre kunde vara
lika behaglig för Kellgren att inandas som fordom. I ett
bref från 1790 omtalas också, att Kellgren upphört »att
assistera vid lektyren hos kungen om aftnarna», och snart
tyckes han öppet hafva sällat sig till den politiska
oppositionen. I sin dagbok har Nordin härom antecknat följande
belysande anekdot: »i går eller förrgår var kongl.
sekreteraren Kellgren på källaren Dufvan, råkade där avancera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
