Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Låt tigern i sitt fängsel ryta;
Han känner ej sin styrkas mål.
I hoppet att sin boja bryta,
Han bryter tanden mot dess stål.
Men du, en man till ljus och hjerta!
Se nödens lag, och bär din smärta,
Och vet, att till din lydnads lön
Du skall det lugn i själen finna,
Som vekligheten ej kan vinna
Med rop och klagan, gråt och bön.
Visst gifvas hjertan, hvilka höjas,
Ju mer de tryckas af sitt q val,
Som aldrig brytas, aldrig böjas,
Som le bland sina plågors tal.
Se der en vis, som utan fasa
Ser olycksböljan mot sig rasa
Och brottas med dess strida älf!
Han ej, förgäfves, ödet beder,
Att det ur kosan strömmen leder.
Hvad Gud behöfs? Han har sig sjelf.
Så denna ek, hvars hjessa sträckes
Till granskapet med himlens sky,
Hon ej vid stormars hot förskräckes,
Hon trotsar deras vilda gny.
Ju mer mot deras våld hon strider,
Dess mer hon sina rötter sprider,
Dess mera stärker hon sin stam,
Då granens rygg sig slafviskt bugar,
Till dess en ilning henne trugar
Att låta störta sig med skam.
Låt ödet rasa, storma, plåga;
Det rubbar ej en stadig man.
Ej himlens blixt, ej afgrunds låga
Hans fot ur banan rycka kan.
Låt aggets ormar etter spruta,
Låt tadlet all sin galla gjuta;
Hans dygd är ren som dagens ljus.
Om sjelfva himlens fästen brista,
Han oförskräckt uti det sista
Begrafvas skall i verldens grus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
