Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och du, de sköna dårars slägte!
Ack! skulle jag ej le åt dig?
Dig, som en nådig himmel väckte
Att mot bekymret föra krig.
Vårt kön, som vandt vid plumpa seder
Dig för sitt fall beskylla plär,
Dock måste medge till din heder,
Att du vår fot till afgrund leder
Så ljuflig väg, som möjligt är.
Allt hvad du tänker, hvad du säger,
Din svaga dygd och täcka brott,
Allt är så läckert och så smått;
Allt till vårt löje anspråk äger.
Hur kunde ur så bitter ton
En Boileau mot din ära qväda?
Jo vet, till tröst, att en kalkon
Gaf honom fulla skäl att smäda*).
Ditt djupa vett, din säkra smak
Att om den benigaste sak
Uti parurens högmål dömma;
Din konst att under blomster gömma
Ditt afundsfulla hjertas svall;
Att genom om och men berömma,
Och utan kärlek synas ömma
Och under brånad synas kall;
Ditt yra skämt, ditt qvicka joller,
Der du ej sjelf din mening vet;
Ditt svek, din söta trolöshet,
Som sällan vår förtviflan våller;
Och dina nyckers flygtighet;
Din list, som råder öfver styrkan,
Som gör din herre till din träl —
Ack, hvad oräkneliga skäl
Till lof och löje, hat och dyrkan!
Men du, hvars hand, så djerf och svag,
Med bögmod andras dårskap risar;
Månn’ du väl sjelf, mitt lilla Jag,
Månn’ du väl sjelf vid sannings dag
En mindre löjlig skapnad visar?
*) Läs anekdoten härom hos Helvetius.
Svenska Parnassen, 111.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
