- Project Runeberg -  Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur / Band 3. Gustavianska tiden. 1 /
184

(1889-1891) [MARC] With: Ernst Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det svagt förbundna djupa sår af smärtan;

Der blickade ännu det sorgsna minnet
Åt flydda tiders rymd. — Ej grät han mera,

Men på den bleknade, förtärda kinden
Var ännu spåret af den tår, som runnit.

Han log — men löjet i hans mörka öga ,

Var såsom lampans natteliga strålar,

Som månans strålar ur de spridda molnen,

När höstens dimmor hvila tungt i dalen. —

Jag ser det, sade Timon — svag, o gudar!

Ack! allt för svag är säfvens strid mot stormen,
Och flarnets dammar mot den vreda strömmen,
Och dygd och vishet i ett dödligt hjerta!

Dig ensam, tidens långsamma, men säkra,

Men omotståndeliga kraft — dig tillhör,

Dig och din son och dödens broder glömskan,

Att kyla denna brand af Etnas lågor,

Att läka detta sår af seklers smärta. —

Så ändtligt trött att strida och att klaga,

Föll han vanmäktig, på sin kalla torfbädd —
Mild, opåkallad, kom för första gången,

Kom, sakta sjunkande på silkesvingar,

De olycksfullas vän, den tysta sömnen,

Och doftade sin vallmo kring hans hjessa,

Och andades sin balsam i hans ådror.

Ej mer, som fordom, hotande och vilda,

Med ormar i sitt hår och mordets dolkar,
Uppstego qvalets drömmar ur tartaren
Att spöka för hans syn — men hoppets skuggor
I lätta silfverskir med band af rosor;

Och glädjens lifligare ljusa hamnar
I himlens stjernbeströdda azurskrudar
Kringfläktade hans själ. — Och när de flydde
Vid morgontimmans vink och solens anblick;

Då var det denna gång ej fasans åska,

Som skakade hans bädd och slog hans skuldra
Och ropade: Statt upp, o slaf, till plågor!

Men sakta friskna nu de dufna lemmar,

Och villigt öppnar sig hans blick för dagen,

Och när den öppnas — Gud! hvad glada röster
Af himmelsk harmoni har nått hans öra!

Likt rösten af de helige på Horeb

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:05:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnasse/3/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free