Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der förruttnelse och natt
Vänta rofvet i sin boning;
Mindre, bortom den, ännu
Någon syn, som fasa föder,
Kågon ugn, som evigt glöder.
Menska, hvaraf skryter du,
Framför djuren dina bröder’?
»Himlen», jollrar du, »har mig
Till sin afbild velat göra.»
Gac-k, att med förundradt öra
Afgrunder och himlar höra
Aled ett hånskratt svara dig!
Ögonkast på naturen.
Oupphörligt, dag från dag,
O natur, du dig förnyar;
Jordens grönska, luftens skyar,
Allt har ungdom och behag.
Evigt, gyllne sol, den samma,
Låter du, omätligt spridd,
Dina röda strålar flamma
Deras guld kring fältens vidd.
Klara flod, än slår din bölja
Glittrande den strand, hon slog,
När hon såg den första plog
Dina blomsterbräddar följa.
Skog, af samma foglars sång
Evigt dina grenar ljuda,
Evigt samma skuggor bjuda
Åt den gömda tänkarns gång.
Utan vällust, utan smärta,
Allt sin första daning har:
Endast jag, som fått ett hjerta,
Är ej mera den jag var!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
