- Project Runeberg -  Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur / Band 3. Gustavianska tiden. 1 /
331

(1889-1891) [MARC] With: Ernst Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skors svagheter och pekande med den andra på deras
för-tjenster.

Sammanlefnaden skulle utan denna art af smicker aldrig
hafva bestånd. Den skulle blifva en evig drabbning emellan
förnuftet och dårskapen, en beständig krigsplats för en sårad
fåfängas missnöjen. Det gifs inga så förtroliga vänner,
i hvilkas hemligaste umgänge smickret ej intränger, och icke
är oundgängligt. När ni går ur ert rum för att emottaga
ett besök af den obekantaste menniska, så begynner ni att
smickra honom, redan med den uppsyn ni antager och med
den ton, hvarur ni tilltalar honom. Hvilken dödlig fann sig
någonsin utan allt behof af andras välvilja? Mången skrifver
starka saker emot hofsmickrare, som när han står opp ifrån
sitt skrifbord finner sig i nödvändighet att smickra sin
skräddare.

Umgängets behag äro, jag tillstår det, icke det
angelägnaste af allt; men deraf har jag, efter min logik, aldrig
kunnat draga den slutsats, att umgängets behag voro
för-dömliga. Det första steget ifrån vilddj urslvnnet är den
önskan att gerna ses af dem med hvilka man lefver.
Ingenting följer naturligare af det intresse, man tar för dem, än
begäret att uttrycka det, och omsorgen att i sin ordning
litet behaga dem tillbaka. Det är så naturligt att då visa
sig uppmärksam på deras goda egenskaper, och att så artigt
man kan låta dem förstå, att man känner dessa och skattar
dem. I den mon smaken förfinas, undervisas man att göra
detta på ett blygsammare, återhållnare och derigenom
skickligare sätt. Så uppkommer artigheten och detta indirekta
sätt att berömma, som må nämnas smicker, om man
behagar, men som då ännu visserligen är af en ganska hvit
och oskyldig art. Det är ej smickret, som jag säger vara
nödigt för sammanlefnaden, det är dess grund, begäret att
förbinda. Män af förtjenst kunna umgås utan att säga
hvarandra ett artigt ord; men deras vänskap skall ej länge
bestå utan något slags prof af deras inbördes högaktning.
Omsorgen att finna tillfällen dertill utan att synas söka dem,
är den mindre smicker än en fin kompliment i umgänget?

Smickret, i denna mening taget, är då hvarken
föraktligt eller straffbart. Då först bör det så anses, när det
antingen blir ett tanklöst munväder, en jargon sammansatt af
fraser utan mening, eller en låg konst att dåra högmodet
för att begagna sig af dess svagheter. Se omkring er, ni

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:05:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnasse/3/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free