- Project Runeberg -  Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur / Band 3. Gustavianska tiden. 1 /
351

(1889-1891) [MARC] With: Ernst Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

demiens stafningsgrunder. Förföljelsen emot denna oskyldiga
bokstaf synes emellertid upplifvas, i den mon som dess rätt
i svenska stafningen visar sig på vägen att erkännas. Jag
har ofta undrat på en sådan ovilja deremot och tror ej de
största fiender af detta stafningsbruk bättre veta hvarföre
de äro det, än man i allmänhet brukar veta orsaken till
sina envisaste meningar. Det påstås väl, att vi af ett
naturligt högmod älska ödmjukheten hos allt som möter våra
ögon, och jag har tänkt någon gång, i brist af bättre skäl,
att c gjort sin lycka hos mången såsom den mest krökta
och bugande bokstaf i hela alfabetet, då k deremot genom
sitt raka och sturska utseende skaffat sig, efter verldens
gång, idel missgynnare. Jag har likväl funnit k, efter någon
vana dervid, en i grunden god och foglig bokstaf, som
förträffligt uppfyller sitt kall och förtjenar ingalunda de vrånga
omdömen, man derom utsprider. Man afmålar den i
synnerhet såsom en grof och plump pöbelbokstaf; men det är
på sådant sätt som man ofta gjort förtjensten orättvisa.
Utan skämt sagdt: ingenting synes i sanning oskickligare,
orimligare, än att följa i samma språk två olika
språkstaf-ningar och att skrifva hvart sjette, tionde, femtonde ord
på utländskt sätt. Sådana ord, som icke kunna umbäras i
svenskan, och som redan blifvit svenska genom behof, uttal,
böjningar, måste också nödvändigt på svenskt sätt skrifvas,
icke på ett främmande språks, hvarigenom de för ögat och
tanken beständigt skilja sig ifrån de öfriga och likasom
påminna om obehörigheten af deras bruk. Att ljudet k i en
mängd antagna ord t. ex. kanon, kanal, klass, kontrast,
kontrakt, kreclit, kontor, kontant, kamrer, kansler,
kalender, kaliber, ej låter teckna sig genom en annan ritning
än det latinska c, efter orden äro ursprungligt främmande,
denna ortografiska trosregel, inpräglad vid skrifboken,
bibehåller sig sedermera genom omsorgen att ej synas i saknad
af all främmande språkkunskap. En sådan omsorg är ej
att lasta. Det är rätt snällt att veta hvarifrån ett ord
härleder sig; men vårt eget språk har också sina fordringar
af ordning och enstämmighet, som icke böra uppoffras åt
begäret att visa denna lilla kunskap. Man borde besinna,
att det egentligen är ljudet, icke ritningen, som utgör det
väsentliga af ett bokstafstecken, och att behörigheten af
det ena eller andra tecknet beror (så snart ordet är till
allmänt bruk antaget) icke af det språks stafningsgrunder,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:05:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnasse/3/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free