Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
danden: »Jag går mellan suckar och tårar och känner min
oro dubbelt upplifvas igenom den jag märker hos andra.
I, mina stängda tårar, som jag nyss i mitt sista farväl ej
mäktade utgjuta för mina föräldrar, och åt minnet af mina
förra år, öppnen nu edra floder, rinnen i den ödsliga
stillhet, jag mig i qväll befinner. I utgören min tröst, min
hugsvalelse och min ära; ty jag helgar eder åt ömheten, åt
erkänslan, åt fäderneslandet, åt vänskapen och åt Themir
(hans första kärlek).» Då han utdelar en allmosa, då han
ser en krympling, då han bivistar en bestraffning, öfverallt
försjunker han i känslor och deklamerar öfver dem. Man
tror sig höra Lidner, och man igenkänner bådas
älsklingsförfattare, Rousseau: »Jag läste i dag La Nouvelle Héloise»,
säger Oxenstjerna, »huru rätt har ej Rousseau, då han
säger, att han ej skulle kunna älska den menniska, som kunde
läsa utan rörelse denna bok. Jag har läst henne med
ömhet, jag har tagit del i deras öden, som der nämnas, och
jag har storgråtit vid Julies död. Jag skulle vara rädd att
hafva att göra med en menniska, som jag såg läsa i denna
brefvexling med köld. — Ack Gudar, hvar är den tid, då
jag sjelf kunde hafva varit ämne till denna bok. Jag har
en gång i verlden kunnat säga: O! Mourons, ma douce
amie, mourons, la bienaimée de mon coeur, que faire
de-sormais d une jeunesse insipide dont nous avons épuisé
toutes les douceurs.» Oxenstjerna var då 19 år!
Genom detta drag af känslofullhet, som qvarstod, om
ock förminskadt, under hela hans lif, skiljer sig Oxenstjerna
från de egentliga pseudoklassikerna. Äfven hans religiösa
uppfattningssätt var djupare än deras och hänger i hop med
hans sensibilitet. Under sin ungdom söker han allvarligt
bekämpa tviflets makter och bemödar sig att försona sin
omgifnings rationalism med en varm och innerlig tro. Han
berättar sjelf, hur han en dag red ut med presten mag.
Dubb och som vanligt invecklade sig i teologiska samtal.
Se här några af hans reflexioner i anledning deraf:
Olycklig den som råkar tvifla i sådana ämnen och ej äger styrka
att fatta något vist, hvars hjerta ömt och bäfvande ej är nog djerft
att förakta och ej nog lyckligt att kunna tro. Sälla Religion, de usles
enda tröst, det enda hopp för de förtryckta, skulle du vara en
inbillning ! Skall allt styras af en händelse, men ingen öfvermakt vårdar
mig, och äro alla de suckar fåfänga, som jag utgjuter för Honom?
Månne en slump fört mig utur intets djup att åter för evigt störta
mig dit igen? Min själ, som tänker och känner, är hon blott ett vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
