Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är följd af Timmar, År och Dagar,
Och Sekler, som i afstånd gå;
När årets Tider, mera nära,
I blommor, ax och frukter, bära
Den skänk, de af dess strålar få.
För henne Månaderna tåga
Och staka ut den banas plats,
Som leder, gnistrande af låga,
Emellan hennes tolf palats.
Kring Eterns öknar ljuset tränger,
Der ingen gräns för solen stänger
Dess allestäds-närvarelse;
Och der dess blick, hvart den är buren,
Möts af det lif uti naturen,
Hvaråt hon sjelf ger varelse.
Så, vid den gamla nattens ända,
En blick af den Allsmäktige
Kanske lät Kaos återvända
Och rum och tid åt verldar ge.
När, med sig sjelf ej mer allena,
Att skapelser kring sig förena
Med krafter och medvetenhet,
Hans vilja böd naturen vara
Och sig i väsen uppenbara,
Till mål för hans barmhertighet.
Månn’ han, att förestå det hela,
Förlänte solen då sin makt,
Att mellan verldarna fördela
Den kraft, han i dess vårdnad lagt?
Blef hon ett väsen, en förmåga,
Som föder sjelf sin egen låga?
Månn’ ljuset, som hon fästet ger,
Blott till en port dess omkrets äger,
Hvarur dess flod från himlens läger
I dödligheten gjutes ner?
Själ af systemer, dem du leder!
Lif af din anförtrodda verld!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
