Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon sänder Sömnen ut. Han nattens intåg följde .
Och sjelf i hennes famn, der skuggan honom höljde,
Låg som ett menlöst barn i vänlig dvala sänkt.
Hans hjertas milda frid är i hans anlet målad.
Och pa hans friska hy, af ungdomen bestrålad,
Är helsans purpur stänkt.
Men snart, förskingrande den trötthet honom tvingar,
Han öfver jorden far på daggbestänkta vingar,
Af dimman drypande, som höjs ur Lethes elf.
Förgätenhetens lugn i alla känslor gjutes,
Och menskan i hans band, der hon med vällust slutes,
Begär sitt fängsel sjelf.
Så syns det gudabarn, som himlen fordom sände,
När ändligt, ömkande do dödliges elände,
Han egnade en tröst åt deras plågors tid.
Da sändes Sömnen ner, af aftonrodnan buren,
Följd af hugsvalelsen och helsad af naturen
Och varelsernas frid.
Med deras späda kung de lätta drömmar föddes,
Och på den vallmobädd, som kring hans vagga ströddes,
Af rosor, lekande, sitt offer lade ner.
Till honom Glädjen flög alt i hans famn sig sluta
Och, af sin sällhet trött, i nöjets glömska njuta
Ännu ett nöje mer.
Till honom nalkades med nederslagna hjertan
Besväret, Arbetet och Saknaden och Smärtan,
Och Sjukdomen, förtärd, med döden i sitt bröst,
Och Fattigdomen sist, af menniskor förskjuten;
Och sökte stunders frid och kallade minuten
Af hans begärda tröst.
Utmed hans hufvudgärd var Glömskan dem till möte,
Med Tystnan, Lindringen och Hvilan i sitt sköte,
Som mellan fröjd och sorg i liknöjd dvala låg.
Ur kärl af elfenben, der hon sin vallmo doppar,
Hon dem en döfdriek ger af aftondaggens droppar,
Bemängd med Lethes våg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
