Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag saknar hvad mig kärast var
Och ser vid ständigt mulna dar
Min lyckas blomster långsamt knoppas;
Men din förtröstan, mäktig än,
Ger mig i tanken allt igen,
Och jag blir nöjd den stund jag hoppas.
An af en ljuflig önskan förd,
Jag tror att Daphne lyckligt rörd
Skall en gång tändas af min låga;
Jag hämmar min förtvitlans lopp
Och kärlek offrar åt ett hopp,
Som lindrar och som när hans plåga.
Än tror min själ på mödans tvång
Den sällhet nå, der hon en gång
Ej nödgas mer sitt tillstånd klandra;
Med ödet hon förlikad är,
Och hvad en dag mig ej beskär
Lär jag förbida af den andra.
När hjelten, blind i farans famn,
Till spöket af ett ryktbart namn
Bland svärd och blod och lågor rusar,
Det Hoppet är, hvars trodda röst
En Karls, en Alexanders bröst
Med efterverldens lof förtjusar.
Det eldar dygdens ädla nit,
Som söker lönen för sin flit
I jordens väl och evigheten,
Och verlden ingen Vasa sett,
Om det ej honom löfte gett
Om äran och odödligheten.
Det för den trägne landtmans hand,
När han förtror åt jordens sand
Det korn, som skall hans framtid föda;
När det bland isar tyckes dö,
Han skådar tryggt i vinterns snö
En oviss, men förbidad gröda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
