Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men knappt hans sorg, i dessa tal,
Förbittrad, fruntimren beskylde,
Förrän ett sorl, som borgen fylde,
Sig trängde ända till hans sal.
På slottets gård, af månen dagad,
Han snart med hopp och fruktan såg
En vandring, som i hastigt tåg
Af täta skaror var ledsagad.
Det Disa var, som i sin skrud,
Uppfyllande oraklens bud,
Bland glädjens och förundrans läten,
Emellan hundra facklors sken,
På slottets trappa stigit re’n
Och nalkades till Drottens säten.
Ej uppsteg fordom mera skön
På vågens bädd den unga Fröja;
Och ej när hon, för äpplets lön,
Till Paris framgick utan slöja.
Af håg att hennes intåg se,
Hoffruar, jungfrur, adjutanter,
Lakejer, pager och drabanter,
I rum och gångar samlade,
Med stum förvåning gapade
I hennes spår från alla kanter.
Hofmästarinnan, himlande,
Bad gudarna att sig bevara,
Och alla qvinnor hviskade,
Och alla karlar suckade,
Och inom hela hofvets skara,
Vid åsyn af så fager mö,
Af begges undran, lika värdig,
En hälft var re’n af kärlek färdig,
Den andra, att af afund dö.
Men Disa, som på dygden stöddes,
At begges tankar hemligt log,
Och fast, för hvarje steg hon tog,
Ett nytt behag i spåren föddes,
Fast tusen snaror hemligt ströddes
För hjertan, dem hon sammandrog,
Likväl, af äran lika väpnad
Mot kärlekens och löjets makt,
Hon, utan djerfhet eller häpnad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
