Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom o/versättare intager Adlerbeth ett framstående
rum i vår literaturhistoria, och denna hans konst
sammanhänger med hans intresse för främmande poesi och hans
ofvan omtalade versifikatoriska studier. På en tid, då man
nästan enbart sysselsatte sig med den franska och klassiska
literaturen, upptäckte han de skatter, hvilka den gamla
isländska poesien bar i sitt sköte, och återgaf på ett ganska
lyckligt sätt Ejvinder Skaldaspillers liksång öfver Konung
Håkan Adalstens Fostre, fritt omskrifven pa rimmade
jam-biska verser. Ehuru bearbetningen naturligtvis ej är
jem-förlig med originalet i kraft och skönhet, är dock
Adlerbeth s försök lofvärdt såsom ett sträfvande att gifva en
nationell riktning åt vår poesi. I sina parafraserande
bearbetningar frän Tasso aflägsnar han sig väl mycket från
originalets anda; deremot äro hans öfversättningar af de tre
store romarskalderna Virgilius, Horalius, Ovidius,
mönstergiltiga i sitt slag och torde ännu i trohet mot texten och
en korrekt versifikation stå oupphunna i vår literatur.
Adlerbeth fortsatte här den gamle Nikanders, Regnérs och
Gyllenborgs sträfvanden att gifva klassiska versmått
infö-dingsrätt i svenskan, och han behandlade äfven teoretiskt
de metriska frågorna.
Slutligen har han författat åtskilliga prosaarbeten, dels
minnesteckningar på uppdrag af de akademier, han tillhörde,
dels ock ett större arbete: Historiska Anteckningar. Detta
senare behandlar tiden från 1771 till 1807 och är särdeles
innehållsrikt och tillförlitligt. I stilistiskt hänseende är det
dock något torrt och magert samt väl annalistiskt hållet,
men undviker också derigenom den svassande och
affekterade stilen i tidens prosaliteratur. —
Till karakteren var Adlerbeth en strängt redbar man,
som aldrig svek sin pligt mot fosterlandet och alltid fasthöll
vid de principer, han för sig uppstält, äfven med fara att
misshaga de maktägande. Vida mera karaktersfast än
Leopold, mindre impressionibel än Oxenstjema, närmade han
sig både i åsigter och karakter sin vän Rosenstein, men
hade deijemte i sitt politiska lif flera tillfällen än denne att
prononcera sina frisinnade och mot regeringen
oppositionella meningar. Någon egentlig skaldenatur var Adlerbeth
icke; han var dertill alltför torr och regelrätt; men såsom
en högt bildad man intresserade han sig för literaturen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
