Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningens fadda herdemanér, dels — och häri ligger hans
förnämsta styrka — skapar han personer af verkligt kött och blod,
förfallna och försupna individer af samhällets drägg — det är
sant — men icke dess mindre lefvande och gripna ur
verkligheten.
Någon allvarlig opposition kunde den Bellmanska
sången dock ej blifva. Bellman sjelf drömde troligen aldrig
ett ögonblick om den poetiske reformatorns svårförvärfvade
lager. Hans sång sprang frisk och naiv ur ett öfverflödande
rikt sångarhjerta, men någon lust att tvinga sin uppfattning
på andra ägde han ej, liksom han nog aldrig insåg, att hans
diktning till dess grund var väsentligen skild från
tidehvarf-vets högtidligen proklamerade smak. Hans dikt var också
endast hans egen. Ingen annan kände hemligheten af dessa
toner, och hans efterföljare kunde väl imitera hans
grof-heter och fel, men den gratie som hvilade öfver skaldens
skildringar, äfven af de vildaste, bacchanaliska orgier, den
kunde ingen annan än mästaren sjelf framlocka.
Den nya tidens banerförare blef i stället en annan
man, vida mindre skald än Bellman, men snillrik såsom
prosaförfattare, öfverflödande på alla de nya och djerfva
ideer som fvlde hans samtid, en på samma gång
frånstötande och underbart tilltalande karakter. Det är med hans
vexlande lefnadssaga vi nu skola sysselsätta oss.
På våren 1778 uppträdde en nitton års yngling med
ett tal inför Göteborgs nation vid Lunds universitet. Det
hette » Om det ädla och sköna i vetenskaperna». Afsigten var
väl att afgifva en protest mot Rousseaus förkastelsedom
öfver vetenskapen, men det oaktadt är hela talet fyldt af den
mest glödande beundran för den store tänkaren, och om
än den ungdomlige talaren med afseende på sjelfva
hufvud-frågan kommer till ett annat resultat än denne, märker
man dock, att han i hvarje fiber af sin varelse är
genomträngd af Rousseaus känsla för naturens rika mångfald. I
det
liflulla, af djerfva och slående antiteser präglade talet,
ljuda liksom preludierna till dödsringningen öfver de franska [-upplysningsmannens-]
{+upplysningsmännens+} ensidiga smak. »Aldrig — utropar
han — hörde man ännu tvenne stora och fria snillen i allt
tänka lika. Naturen antager tusende olika skepnader efter
tusende olikt danade ögon.
»Som himlens stjernbeströdda fält
Af olik prakt och skönhet strålar,
Så har naturen snillet stält:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
