Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vände han aldrig, men i dess ställe trädde nu en svärmisk
panteism, vida skild både från ortodoxiens lära och från
upp-lysningsmännens materialism eller deras temligen löst sittande
deism. »Jag otrogen — skrifver han till en vän — dyrkar
Gud i naturens ljus och ser icke annat än ofullkomligheter
i det gudaväsen, du tillbeder.» Snart skulle detta
natursvärmeri i allt kraftigare och kraftigare tonarter återljuda i
hans bref och skrifter.
Missnöjd med det instängda universitetslifvet, kastade
han sina blickar mot hufvudstaden, der en mera passande
verkningskrets tycktes vänta honom, och der möjligen också
ära och ryktbarhet vinkade, en plats i den snillrike
konungens vittra krets, folkgunst och hvad mera tjugoettåringens
lifliga fantasi mäktade drömma. I början af året 1781
• anlände han till Stockholm. Det första intrycket var ej
förmånligt. Hans första bostad, som låg vid Lilla
Köpmantorget i »staden mellan broarna», passade ej för en
natur-svärmare som Thorild. »Instängd i detta nästet — skref
han — mellan takvinklar, galler och skorstenar, förekommer
jag mig som en fängslad fågel. Jag suckar oupphörligt efter
friheten och skogarna. Om jag qvittrar någon gång bland
vänner, är det utan glädje och natur.» Men å den andra
sidan fick han genast tillfälle att gifva utbrott åt den
sjukliga känslosamhet, i hvilken Rousseaus lärjungar funno en
sådan njutning att fördjupa sig. Värden, hos hvilken han
bodde, häktades nämligen för gäld, och Thorilds »ömma
hjerta» råkade genast i uppror öfver rättsbetjentens »fräcka
och bödelska»
tilltag. Alltsedan i
sar — skref han till
O o
en af sina meningsfränder — »har jag icke gjort annat än
gråtit och gått och suckat förbannelse, gråtit ihop med
frun, en öm och vettig menniska (en fröken, som haft fin
uppfostran), med mamsellen, en sjutton års flicka, som jag
är rörd af, med en enka, fruns gamla ungdomsvän, som
hon föder af ädelmod. Ljufva och qvalfulla medlidande!
Våra själar förstå och tillhöra hvarandra, men hafva ej annat
än smärta att dela.»
Denna lilla episod gjorde emellertid, att Thorild måste
se sig om efter en ny bostad, och på Kungsholmen fann
han en, som mera öfverensstämde med hans smak. »Jag
har — skref han nu —• omkring mig landet, skogen,
friheten och den vises sällhet... Solen sänker sig ned mot
skogsbrynen. Hvad detta lugnet, denna
Ijuft glada vår-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
