Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrifter för att finna, huru lätt han sammanblandade sitt eget
empiriska jag med de idéer för mensklighetens väl, som
genomströmmade hans väsen. Ett angrepp på hans egen
person blef derför vanligen för honom ett angrepp på dessa
ideer, en synd mot den heliga anda, och såsom sådan
oförlåtlig. Särskildt förhatliga voro honom gustavianernas lätta,
halft beslöjade qvickheter. »Ingen Gud är qvick», säger
Thorild betecknande. En Kellgrens eller en Leopolds
förmåga att utslunga giftiga sarkasmer var för honom endast
en aptalang, en konst att svärta allt stort och upphöjdt
i lifvet: »lejonets obrydda, enda starka slag, det är ingen
konst! men när apan retad hoppar Er tio alnar öfver
huf-vudet, det är någonting oändligen ingeniöst och träffande».
Äfven i detta fall känner han sin frändskap med Rousseau:
»Han gäckades mycket af Satan-Voltaire. Han gäckades
evigt af qvickhetens kalla, tomma, artigt föraktliga slägte.
Det förtryter mig, att denna narrtalangen ännu hos oss skall
vara så mycket aktad.»
Betänker man denna religiösa vördnad, som Thorild
hyste för sin egen känslorikedom, inser man ock, hurusom
han i likhet med Rousseau kunde anse sig äga anspråk på
en särskild undantagsställning i förhållande till den öfriga
menskligheten. De lagar, som gälde för det öfriga
jordkrypande slägtet, gälde ej för honom, och man märker derför
lätt äfven hos Thorild spar af denna dubbla moral, som i
Rousseaus biografi gör ett så frånstötande intryck. Ena
stunden verkligen fyld af en ädel hänförelse, kan Thorild
ögonblicket derefter nedlåta sig till handlingar, förestafvade
af en ganska krass egennytta. Ofta märker man, att hans
mest ridderliga uppträdande härflyter ur ett visst barnsligt
begär att få njuta af sin egen själsstorhet i förhållande till
motståndarnes lumpenhet. »Jag kände det — bekänner
han på ett ställe — såsom en ny gudomlighet, att den
rättvisa, jag kunde göra åt alla, kunde ingen göra åt mig».
Hängifvenhet eller förmåga att för andra offra något af sitt
eget väsen var en för Thorild främmande känsla. Både i
vänskap och i kärlek ville Thorild aldrig vara gifvande,
utan endast med en guds lugn mottaga sina hyllningsoffer.
Vid sin första ankomst till hufvudstaden tyckes Thorild
hafva blifvit uppmärksammad af en ung flicka, och i bref
till en vän omtalar han henne ganska ofta, men — såsom
Ljunggren anmärker — han nämner aldrig ett ord om, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
