Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-Gud!-]{+Gud !+} Det är visst en ära att höra tvistas på källarne, om
man är oändligt galen eller oändligt
klok/» Af naturen
anlagd för reformatorns kall, fann han sig med glädje kastad
midt in i striden, och han njöt i fulla drag af det
verksamma lifvets behag. Förut hade han i sällskap med en
vän tänkt draga sig undan verldsbullret för att i naturens
sköte hängifva sig
åt filosofiska betraktelser, men nu
ändrade han sig: »Återkalla mig i naturen? Vet, jag tillhör
den ej mera så häftigt och uteslutande; sällskapsverldens,
lyckans och ärans charmer äro mig närmare. Rys ej, min
vän. Naturen är vårt tempel, ej vår alldagsboning.» Då
vännen blir enträgen
utr<fpar han:
>;jag är lika litet en
naturprest som en verldsträl. Jag är en dödlig vis, ej
fästad vid någon annan krets än det renaste och ädlaste
menniskosinnes. Men just derför måste jag se och njuta
både menniskoverlden och naturen.» Då han ändå ej får
vara i fred, får man från hans läppar höra det öfverraskande
utbrottet: »Himmelens gudar! Låt mig ej mera höra dessa [-Rousseauismer!»-]
{+Rousseauismer ! »+}
I den strid, som Thorild nu inledt, hade han onekligen
utkastat en mängd nya och revolutionära tankar inom vår
vitterhet. Han hade med kraft betonat känslans rätt och
gjort detta ej blott i sjelfva dikten, Passionerna, utan ock i
dess märkliga företal, hvilket just börjar med en
dylik sats:
»jag höjer hjertats rättigheter långt öfver snillets.. . Jag
skänker skaldens ära, så snart någon kan säga — ni äger
den icke
rättvist; men hjertats, men dygdernas, icke förr än
med min varelse!» Det var genom detta fasthållande vid
känslans rätt, som han drefs öfver till en opposition mot
den franskt-klassiska literaturens stränga formtukt. Denna
hade tvifvelsutan haft sin historiska nytta, skänkt språket
behag och ledighet, men å den andra sidan kan ej nekas,
att tanken ofta insnörts i en mängd småaktiga föreskrifter,
hemtade ur Boileaus L’Art
poetique. Mot detta regeltvång
satte Thorild upp satsen att låta naturen verka fritt och
otvunget. »I litenhetens öga — säger han — är naturen
en stor ruin, en hopkastad massa af under och förträfflighet.
Huru skall man få skick på den, ropa de. Se det vilda,
störtande vattufallet! Det ville de tvinga in i sin lilla
kanal för att sedan efter den goda smaken och erkända
lagar låta (det) utspringa i konstens små spelande
kaskader. — Natur! du är mäktigare än dåren. Ändå störtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
