Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lopp öppnades likväl Kellgrens ögon för den rimfria poesiens
möjlighet, och han fann — såsom Ljunggren anmärker —
att det klandervärda i Thorilds dikt icke var denna rent
yttre form, utan bombasten och svulsten. 1784 afstannade
skriftväxlingen dermed att Thorild i den s. k. Straffsången
öfverhöljde Kellgren med så plumpa invektiv, att denne
djupt sårad drog sig undan en strid, i hvilken hans
motståndare begagnat sig af så oridderliga vapen. Sjelf hade
Thorild fått andra intressen. Under stridens lopp hade han
för att verka för sina ideer utgifvit en tidning, Den nye
Granskaren, hvilken dock upphörde redan med sitt tionde
nummer. Största utrymmet i detta blad upptages väl af
literära frågor, men jemte dessa komma äfven de sociala
på tal. Äfven här är det Rousseaus åsigter, som gå igen.
I stället för de »upplyste monarkerna» sätter Thorild i
likhet med sin mästare »folkets majestät», och anspelande
på Gustaf III:s bekanta yttrande, att han blott ville vara
den förste medborgaren i ett fritt folk, utropar han: »I
monarkiens blida solsken ären I alle inslumrade! ... De
äro sagda dessa gudomliga orden: den
furste medborgaren
— men när sades ibland Eder, när hörden I med någon
stark och helig rörelse dessa ej mindre gudomliga: folkets [-höghet».-]
{+höghel».+} Är det ej — säger han på ett annat ställe —
att sucka öfver, »att då man har de rysligaste
straff på det
minsta brott emot konungen, de store och den andliga
myndigheten -— att då ett brott mot det
första af en
medborgares pligt ej har ett namn en gång? Man är nog
förnedrad. Låtom oss från denna stunden kalla det — brott
emot samhället.
Detta begår hvar och en som
falt skänker
det minsta af sin lagliga rättighet. Det är en öfverlöpare
ifrån folket till en hemlig, sjelfvald tyrann. Det är en feg
man utan ära och värde. Detta brott begår hvar och en
som tigger, då han borde påstå, som lismar och hycklar,
då han borde begära. En s/af gör en despot, och en feg
gör en
förtryckare /»
Den märkligaste uppsatsen i tidningen är »Friheten».
Äfven här återfinna vi Rousseaus rop pä natur och
obundenhet, på rätt att afkasta alla de band, som hämmade
menniskans fria utveckling. Friheten — så resonnerar
Thorild här — är i sig sjelf ett godt, och man kan derför
aldrig vara för fri. Hvarje inskränkning af friheten är i
följd deraf en inskränkning af det rent menskliga. I sä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
