Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beskyllning, som onekligen tager sig egendomlig ut i
Thorilds mun, men som passade förträffligt i stycke med
Reuter-holms planer. Att Leopold äfven nu vågade uppträda mot
Thorild till försvar för den af Reuterholm så illa tålde
Rosen-stein, var onekligen en modig handling; blott skada att
hans öfversittarton och slingringar under sjelfva striden
förstöra icke så litet af det goda intrycket.
Thorild hade redan innan utgifvandet af den sistnämda
skriften haft tillfälle att visa, huru ovillig han var att ställa
sin penna till regeringens förfogande. Mot slutet af 1792
utgaf han nämligen sitt 1786 skrifna memorial Om det
allmänna förståndets frihet, och försåg denna skrift med en
inledning, Ärligheten, som i våldsam radikalism nästan
påminner om de franska jakobinernas brandtal. »Den första
och enda sanna makt på jorden — heter det här -— heter
folket, om hvilket jag ock aldrig i verldens historia läst, att
någon konung förmått göra sig ett begrepp. — — Gif oss
då det allmänna förståndets frihet, ärligen och rent: innan
den med blod och våld tages.»
Följden af dessa i verkligheten väl ganska ofarliga
yttranden blef att Thorild häktades, hvarpå han efter ett med
manlig värdighet fördt försvar dömdes till fyra års
landsflykt. Försedd med respengar af sin mäkfige gynnare
Reuterholm, begaf sig Thorild till Danmark och Tyskland, i det
hela ej obelåten med sitt straff. Efter att någon tid hafva
vistats i Hamburg och
Liibeck utnämndes han redan före
strafftidens utgång till bibliotekarie vid det svensk-tyska
universitetet i Greifswald. Förmodligen ville Reuterholm med
tillgifvenhetens band binda honom vid sin person, men rätt
uppskattande Thorilds egendomliga natur, affordrade han
honom intet löfte om literära tjenster. Det var äfven
öfver-flödigt. Icke endast Reuterholm, utan äfven Thorild hade
nämligen på sista tiden gjort en icke obetydlig svängning
åt höger.
Ännu i slutet af 1793 jublade Thorild öfver den
franska revolutionens blodsdåd och uttalade sin glädje öfver, att
fransmännen »ändtligen lärt sig att lägga guillotinen på rätta
stället», men redan i begynnelsen af nästa år börjar han blifva
missbelåten med revolutionsmännens stortalighet: »på en
dag störtade svearne fem konungar i en brunn, sade
ingenting och gnydde knappast fram några Thorgnysord deröfver,
långt efteråt.» Det parisiska pöbelväldet stegrar med hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
