Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Välsignad vare evighetens styrka: den kunde krossa
allt, men gör allt för att skydda allas lif. Till denna högsta
makt kastar jag en blick upp, och finner denna milda
känslan för det svaga, jemte dess gudomliga höghet, så ljuf,
att emot sällheten att den äga, jag anser den äran så liten
som ömklig, att sitta en herrlig, men kall narr på hela
verl-dens tron. Derföre är ock den, som lättsinnigt trampar
det svaga, i mina ögon, naturens ytterste niding: och derföre
är mitt förakt för en tyrann oändligt, då mitt hat känner
en gräns.
Men låt oss nedstiga från detta stora och allmänna —
till det som är oss närmare. Och som det väl kan hända,
med allt ert vackra och rara snille,
att ni ofta har mera
inbillning än förstånd: så vill jag tala i exempel.
En borgmästare i sin småstad — med all vördnad sagdt
— kan, i sin nattrock, sin nattmössa och tofflor, med
förtrolig värdighet rökande sin pipa, gå från den ena ändan
af sitt herradöme till den andra; och intet öga stötes, ingen
själ förtörnas. Nej; det tvärtom der synes, som denna mössa
krönte hans makt, som vore denna nattrock hans
rättfärdighets mantel, och röken af hans pipa dambet af en Tor.
Så högt, så herrligt är detta i denna grad. Ville ni draga
upp denna man, sådan han här står, på verldens högsta
teater, och från topp till tå dömma honom efter en
öfver-ceremonimästare på en serafimerordensdag?
Ni,
på er ölänning, höljd af guld och blomster, och
en vidt blänkande Alexander på sin Bucefalus,
tillsammans-tågande till en karusells vidunderliga ståt — kunnen ej göra
en regel för en ärlig man från landet, som på sitt ök söker,
brydd, genom Stockholms gator blott sitt qvarter.
Så, min herre, spelar en fattig herde sin flöjt på sin
tufva, utan att derföre vilja rycka lyran ur Apollos hand;
och en bard i Skara, vid en högtid eldad, griper så till sin,
utan att derföre tänka att krossa eder lyra, hvilken jag fritt
medger att ni ofta stämmer gudomligt.
Det är klart i dessa exempel, att — allt bör dömmas
efter sin grad och sin art. Folket säger, så vist som ömt,
att hvar fogel sjunger med sin näbb: och ni sjelf — är
visst glad att få krypa inunder detta ringa ordspråks skydd.
Något hvar delar med er denna glädje. Och huru skulle
det väl gå, om man finge fritt dömma Mina löjen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
