Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oskälighet och vildhet, hvilka vi ofvan sett, tre lagar af
den högsta enfaldighet och klarhet.
1. Om en Autor vore så säkert en Gud, som han är
säkert en menniska; så borde han, i likhet af dessa gamla
ord: »Varde ljus, och det vardt ljus», skrifva emot alla
rytare, blott och bart, denna lag: vet hut!! ty verkan deraf
skulle genast vara: och man visste hut.
Men nu blott en menniska, kan han hafva endast
mensklighetens styrka? Han kan se dessa rytares oskäliga
vildhet med en hög, ren, lefvande harm. Han kan skrifva
denna lag:
Ryta kan en hest, skria kan en åsna, rårna kan
fänaden.
Det vill säga: att allt det väder, som kan komma ur
det största vilddjursgap, bevisar intet mer, än att det var
ett fanders stort gap, hvarutur det kom.
Det är obegripligt huru, då en rytare är det yttersta
af mensklig råhet, så, att man gerna kunde slå jern öfver
nosen på honom och sälja honom till en savoyard, och så,
att en verklig huron är i vett och seder en halfgud emot
honom, huru, säger jag, han kan, i en mensklig samlefnad,
icke allena tålas, utan äfven tros af ett väldigt antal.
Så förfäad kan då en menniska blifva, att hon icke
känner mera någon enda lag af vett, af ära; utan bara
ryter, utan bara råmar!
»Han är galen! Han år
gudomlig!» Finner ni
det minsta mer, i det ena, eller i det andra, än en — mun
full luft?
Det mest rytande tadel, det mest rytande beröm: han
for till helvete: han for till himla! dessa stridiga rop —
hvad visa de er annat, än två styfva nöt, som bufflas för
ro skull, under det de vänta på klafven om halsen?
Hvad kan ej den ryta fram — som är alla sakers, icke
anklagare, icke domare, utan genast bödel? som derföre har
sitt lif, sin lust i tillvitelser, mörka som afgrunden; på
hvilka ofta är omöjligt att hafva minsta bevis; och åt hvilka
man kan tänka sig, huru Beelzebub, der nere, med ett löje,
liksom en strimma i natten, nickar af välbehag.
Huru djup måste icke dens egna ärelöshet vara, som
kan göra sig en lek af att störta andras ära! ja, som i sin
fräckhets säkra höghet kan skratta åt rimlighet, skäl, bevis!
Men att en dum, en fräck lögn, oaktadt all dess högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
