Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uti dess ömma famn än Edbom sluten var,
Och hennes tårar be, då munnen tystnat har.
Nu svider hjeltens bröst, det känner dubbel plåga,
Det röres af sin pligt och af sin kärlekslåga.
De dagar ömsom bli ett ämne för hans knot,
Då han blef gift, ell då han sysslan tog emot.
Af tankar och förslag han sänks som i en dvala,
O ’
Men äran segrar sist och Edbom börjar tala:
Din kärlek städse är uti mitt hjerta fäst,
Och näst till mitt Borås så älskar jag dig mest;
Men när med hand och svärd jag kan dess frejd befästa,
Hvad gäller enskildt väl mot hela stadens bästa?
Din röst med ärans röst bör heldre blanda sig,
Ack! låt mig värdig bli mitt kall, min stad och dig.
Tro aldrig det att Nils en krigshär kan regera;
Det är ej smeders lott att rådmän kommendera.
Bland sina skrämda barn han äga må gehör,
Men att bland rådmäns hop sig skicka som sig bör,
Dertill vill mera vett . . . Men trumman åter skallar,
Som mig utur din famn till strid och seger kallar.
Tag mod, misströsta ej! . . . det lyckligt tecken är,
När för sitt fosterland man sina vapen bär.
Farväl! . . . Hon svimmar af, och dagens stråle släckes
För hennes matta syn, som af ett moln betäckes,
Mot hjeltens qvalda bröst dess hufvud lutas ner,
Han gjuter tårar ut, men kan ej göra mer.
Så kunna stormars ras väl löf af eken föra,
Men stammen rotad står, den mäkta de ej röra.
Från detta ömhetsprof har Edbom slitit sig,
Till torget skyndar han, der allting andas krig.
Hans här med muntra rop sin raske höfding helsar.
Hur mången reslig buss! hvad mängd af vrängda pelsar!
Karpusers svarta moln af hjelmar likhet har,
I smärre striders dust ett mjukt men godt försvar.
Af påkars täta skog bortskymmes nästan dagen,
Trumpeten blåser larm, och fanan är utslagen.
Som bäcken sorlar fram och många bukter gör,
Förr n han i hafvets sköt sitt friska vatten för,
Så gå Boråsren ut att bardalekar yrka,
I hjertan ha de mod, i händren ha de styrka.
De likna grekers här vid Xanthi djupa
flod,
Fast sämre i gevär, dock större uti mod.
Karpus =■ spetsig mössa af groft tyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
