Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men striden mellertid med lika ifver lågar,
Soldatens raseri ej efter himlen frågar.
Det gny, som regnets svall, som vädrens susning för,
Med stridens larm och brak ett grufligt samljud gör.
Ett lågt och dunkelt moln sig öfver fältet sluter.
Utur sin brustna barm det hela strömmar gjuter,
En hvirfvel rusar fram på stormens vingar förd;
Der striden skarpast var är striden nu förstörd.
Orkanens ilskna våld, som alla hinder träffar,
De starka ordningsband i båda härar lossar,
En ovän rifver han ifrån sin oväns bröst
Och bjuder krigets slut med tordöns egen röst.
Af böljan släc-kes ut all stridens eld och ifver;
Den är nu kämpe nog, som fast på foten blifver.
Förtviflad stretar en mot stormens hot och pock
Med döden i sin syn och vädret i sin rock.
En ann’ sin breda hatt med bistra ögon följer,
Som sväfvar lik en örn och sig bland molnen döljer;
Han bannar vädrens våld, som honom plundrat har,
Och håller sin peruk med båda händer qvar.
Du gamle rådman Blom! i så fördubblad fara
Vill Pafos ömma gud din ålderdom försvara.
Då nyss Borås i lugn och fredens skugga låg,
Man ingen mer så skön bland stadens möjor såg
Som Magdalena Blom. Behag att alla röra
Fören t sig här med köld att ingens suckar höra.
Och kärlek, som beprydt dess bild med sina drag,
Gaf henne ej sin eld, men hela sitt behag.
Snart ryktet, som dess namn på snälla vingar sände,
Långt bort i Wimmerby ett manligt hjerta tände,
Den unge Carl Clorin, berömlig för sin ätt,
Som länge far för son en rådmansstol beklädt;
Men mer för styrka, mod och dryga kämpeseder
Han var för Wimmerby en bäfvan och en heder.
Han ilar till Borås. Hans dygd ell’ lycka gör,
Att han den skönas bröst till lika ömhet rör.
De snart hos rådman Blom förenta böner våga,
Att han med kraftigt ja vill helga deras låga.
Förgäfves. Blott förtjenst och tårar han här säg,
Men han vill först se guld, se’n dygder hos sin måg
Det glada hopp, som nyss dem idel nöjen ämnal,
Har nu sin fackla släckt och dem i mörker lemnat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
