Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På afgrunds sköra hvalf hon under åskan går.
Det moln, hvars ljumma regn millioner skatter skänker,
Detsamma moln, o Gud! millioner slägter dränker.
När i en blodig sky de döfva viggar slå,
Då krossas uslas tjäll, tyranners fästen stå.
Och jag ej klaga bör vid mina likars smärta?
At klyftan det befall; du gaf ej klyftan hjerta.
Af hvilka fasor, Gud! jag mig omringad ser.
Håll!... ack!... Calabrien!... i gruset störtad t ner!...
På marmorns bräckta hvalf förbrända ben jag finner,
Der under mödrars skri det späda barnet brinner;
Och på en remnad jord en gruflig afgrundsflod
Sin ådra späder opp med faderlösas blod.
-Kom, gudalärans tolk! du sällhet oss predikar;
Kom, ömma om du kan, kom, skåda dina likar!
I flammors vida famn millioner menskor se.
En Gud oändlig fröjd för korta
qval skall ge.
0 hopp, o mensklighet!... se der af stormar drifven,
Från jorden skjuten ut, af himlen öfvergifven,
På klippans kala brant en naken usling står;
Vid hoppets irrsken nu ett skepp han skåda får.
Månn’ det en planka är, som till hans frälsning flyter?
Ack nej, det är en våg, som sig mot klippan bryter.
Ack? ... hvart? ... mitt enda barn! min make! utom dig?
1 dessa öknar!... ve!... livad fasor hota mig!
Djupt i ruiners svalg jag mellan lågor hastar.
Ve!... efter
clig, mitt barn, jag ljungeldsblickar kastar.
I svarta töcken! Sol, hvars
stråle dem förtär,
[-Haf,-]
{+Haf+} himlar, afgrund, jord! ack sägen livar
lian är!
Det var mitt barn, min son... har dundrets viggar slagit?
Han liar på
oskuldsfält för tisteln liljan tagit.
Och
clu, som under mig med öppna gapet ler,
Ar, afgrund! i ditt djup, min förstling störtad ner?
Ack! veten, edert våld liar himlen gränser gifvit;
Men se’n jag moder blef, min kärlek gränslös blifvit.
Hvar är du, o mitt barn!...
Hvar f följ mig... nöd, o qval!
O fasa! så, ack så ej någon näktergal
Sig under poppelträd i skuggan höra låter,
När sina ungars död vid källans brädd han gråter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
