Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska skolan och dess främsta författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och när stjernorna i kretsar sjunga,
Tingens rena former kring oss ljunga, —
Skall i skönhet och musik försmälta
Minnet af den låga jordens bryn.
Men ett kors skall efterverlden hugga [-På-]
{+l’å+} vår grift, i helga almars skugga,
Vid en strand på glöm-mig-aldrig rik :
Korset skall i midnattsvinden klinga,
Blomman ömt sin stjelk kring korset svinga,
Och vid månans sken de orden läsas:
»Himlen vins af Kärlek och Musik».
Näst Atterbom och Hedborn var Elgström den såsom
skald mest begåfvade; han var tillika den minst polemiskt
anlagde. Under sin ungdom hade han i följd af
öfver-ansträngning ådragit sig en bröstsjukdom, som slutade hans
på motgångar rika lefnad, innan han ännu uppnått 29 års
ålder. I hans dikter spårar man ock en förening af
sjuklighet och svärmeri, och särskildt äro de dikter af
honom, som finnas intagna i första årgången af Fosforos,
delvis skrifna under hans sista lidanden, hvilket ger dem
en ännu mera elegisk färgton. Det vackraste af dessa
stycken är Farväl, på hvilket Atterbom svarade med ett
Echo i samma mildt elegiska ton och på samma versslag.
Kort efter Fosforos’ utgifvande dog Elgström, och tidskriften
medförde åtskilliga vackra vedermälen af vännernas sorg
öfver förlusten af den älskade skalden. Såsom prof på
hans skaldskap anföra vi nyssnämnda dikt:
Farväl.
Förglöm ej mig, när saknans suck jag andas,
Som höjes varm lik heta källans fläkt;
Och på den kind, der sorgens skuggdrag blandas,
Ses glädjens morgonsken och löjets ljusning släckt;
Och när i plågans natt en gäckad bön jag stammar,
Som dör inom mitt bröst, der blodet tänds och flammar,
Hör än mitt helsningsord, när smärtan hvilar sig:
Förglöm ej mig! Förglöm ej mig!
Förglöm ej mig, när ständigt följd af nöden
Jag hoppets lögn ej mer välsigna kan;
Då skall jag nöjd förvänta mina öden
Och prisa himlens nåd, för lyckan som försvann ;
Svenska Parnassen.
IV, 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
