Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska skolan och dess främsta författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att löjet förskönades genom rodnaden likasom rodnaden af löjet, så
heter det hos herr Atterbom, att löjet brann förklaradt i rodnaden
och rodnaden i löjet. Men huru brinner ett löje förklaradt i en
rodnad? Och huru brinner tvärtom igen en rodnad förklarad i ett löje?
Under så mycken förklaring å ömse sidor, är det sorgligt, att
meningen skall vara den enda, som ej låter förklara sig.
Om Tasso säger, att vinden susade och gjorde löfven och vågen
språkande genom den rörelse, han meddelte dem, så tänke sig ingen
herr Atterbom nog opoetisk att i lika enkla ord uttrycka sig. I hans
öfversättning måste bladens sorl och vågens klang besvara den huldt
susande vindens svängda balsamvingar. Om det heter i originalets
enfaldiga språk: här blifven I blott Kärlekens Riddare, så lyder detta
i öfversättningens högre stil; här svärjes Amors fana blott i krigen.
Att arbetet öfverträffar materien, heter på det Fosforiska språket,
att konsten vetat dåra ämnets hårdhet, och om Tasso yttrar, att
hjel-tarnes själar förblefvo döfva och tillslutna för dessa trolösa, ljugande
retelser, så vet öfversättaren att med långt andra uttryck pryda denna
tanke, och det heter hos honom, att det stolta paret dämmer två bröst
af jern mot det falska smickrets lena elfver. — Hvilken silfverton !
Och om skapelsens sonat består af idel sådana, hvilket gudastycke!
Verkeligen, allt sedan den fordna gyllne åldern i vår poesi, då man
skref: jag sätter den i rund hamrade gapande Ormen på Ripans
bro-ände af Odens skölds galge (menandes dermed att man satte ringen på
fingret), ville jag väl se hvem man skulle finna att i den äkta
poetiska charadstilen förlikna med öfversättaren. Ty den bekanta vittra
damen, som i stället för att säga: sätt fram stolar, befalte sin lakej
att förse sällskapet med samtalets beqvämligheter, röjde dock deri
någon slags mening och synes derföre ej, genom detta enda svaga prof,
hafva gjort sig värd att komma i någon jemförelse.
Men låtom oss helst höra herr Atterbom sjelf i hela behaget af
hans meter och rim. Man tror ej möjligheten af sådana verser det
förutan. Se här t. ex.:
Rund var den rika byggnan; i dess gömda
Omkrets, lik cirkelns medelpunkt sig tedde
En park, som framför jordens mest berömda,
För skådarns syn en ymnig skönhet bredde.
Utan ifrån ospejliga, förgömda
Balkonger andars konst rutidt om beredde.
I fall läsaren ej förut vet af Fosforos, att den nya verskonsten
är till sitt väsende en musikalisk kristendom — så lofvar jag, att han
ej skall gissa dertill af detta och dylika prof. Af poetisk musik torde
han väl tvärtom knappt tycka sig hafva hört någon okristligare. Efter
det höga litet af det ömma t. ex. :
Så han, och fogelkören återtonar
Som bifallsrop sin sång med enig vilja.
Hvart djur sig — drucket — med sin lott
försonar,
Och dufvorna med dubbla kyssar
gilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
