Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska skolan och dess främsta författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjelf lagren kysk, den ek, som trotsigt tronar,
Den helga, höga, löfviga familja,
Tycks samt med jord och haf i suckar skallra,
Och himlakänslor genom luften dallra.
Ibland så många prisfrågor, som tid efter annan utsättas, vore
det en som, till vitterhetens stora förkofran, förtjente att framställas,
nemligen: huruvida en författares tanke, ridicult uttryckt af hans
öfversättare, likväl förblifver samma författares tanke eller ej. Är
det ej missförståndet härom, som gör att den uslaste parodi af en
främmande poets arbete ännu ofta betyder hos oss detsamma som
öf-versättning deraf, och att hvar och en ung försökare, sedan han efter
sin förmåga rådbråkat och aflifvat några strofer eller några sidor ur
Homerus, Fetrarca, Tasso, betraktar sig från den stunden såsom deras
andre Jag på denna sidan om Östersjön, och sina verser såsom utan
dispyt deras arbete. Men bedrar sig ej häri den himlaburne*), om jag
törs tala så fritt. Täcktes öfversättaren t. ex. underrätta oss hvarest
Tasso skulle hafva sagt någonting så osmakligt som att fogelkören [-åtei’tonade-]
{+återtonade+} sin sång med enig vilja? (Originalets ord äro, att foglarnes
kör begynte på nytt sin enhälliga
sång) — eller någonting så
menings-tomt, som att hvart djur — drucket — jörsonade sig med sin lott?
(Originalets ord äro, att hvart djur på nytt öfverlemnade sig åt
kärlekens rörelser) — eller hvarest han skulle hafva förvandlat sig till en
nog eländig rimskramla, för att fylla slutet af sina rader med dufvor
som gilja, med ekar som trona, med suckar som skallra och känslor
som dallra? Hvad den helga höga, löfviga familjan angår, så borde
öfversättarens eget omdöme hafva sagt honom, huru föga väl en vers,
som man beundrar, öfversättes genom en vers, som man skrattar åt.
Hela det stora löfklädda slägtet, säger Tasso utan att med minsta ord
omförmäla hvarken den verldsliga eller andliga högheten deraf. Man
kan deremot ej röja för trädens ära mera nit och väder än öfversättaren
gjort. Men af hela den helga, höga, roliga familjan förutser jag, att
Lagren kysk torde sannolikt blifva den otacksammaste.
— — — — Jag kan ej lemna följande charmanta slutstrof
obemält:
Då nu hon smyckat sig, beredd hon bjuder
Sin vän farväl, och kysst ur famnen rymmer.
Han stannar, ty hans sällskap hon förbjuder,
En vink all åtrå efter medfart skymmer.
Och ensam, går bland trän och kreaturen,
Den älskande på blida drömmar buren.
Läsaren finner här slutligen en skönhet, som kysst rymmer ur
famnen, en vink, som skymmer all åtrå efter
?nedfart, en älskare som
går, buren, — — — bland trän och kreaturen, hvarest öfversättaren
äfven sjelf funnit för godt att taga sin hvila tills vidare.
Så och än vridnare — (har öfversättaren sagt några strofer
ofvanföre)
Så och än vridnare de svängda gränder
Inveckla dem; men boken hindret röjer.
[-’)-]
{+’)+} Atterboms uttryck om skalden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
