- Project Runeberg -  Svenska Parnassen : ett urval ur Sveriges klassiska literatur / Band 4. Gustavianska tiden. 2 /
377

(1889-1891) [MARC] With: Ernst Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska skolan och dess främsta författare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag lånar hans eget poetiska uttryck och säger, att så och än
vridnare förhåller sig med hvar rad af denna öfversättning, och i
allmänhet med hela den röda Fosforos, så långt åtminstone, som det
varit mig möjligt att drifva läsningen deraf. Jag hade velat läsa mer,

Men boken hindret röjer.

Hvar vers all åtrå efter medfart skymmer.

Ehuru öfversättningar af detta slag kunde tyckas ej mera
nödvändigt påkalla kritikens åtgärd än så många nya originaler af samma
beskaffenhet, likväl synes häri någon olikhet äga rum och ett sämre
fall uppkomma för oskickligheten, så ofta hon åtager sig att göra oss
bekanta med andra nationers berömda skalder och att införa någon
af dem på vårt språk talande. Man kan ej förbinda sig att prestera
ett förträffligt original, men när man öfversätter ett sådant, gör man
sig förbunden att ej vanställa det. ()riginalskrifvaren har, lyckligtvis,
ej heller något mönster att omedelbart jemföras med, och om han
rimmar löjligt, kan man åtminstone ej förebrå honom att hafva haft,
i hvarje rad, fullkomligheten för ögonen, utan att förstå det minsta
deraf. Ändteligen disponerar han också blott om sin egen, ofta
obetydliga reputation; men en eländig öfversättare förlöjligar tillika sin
författare, och då han ej kan upplyfta sig till honom, förnedrar
honom till jemlikhet med sig: hvilket strider uppenbart emot skaldens
heliga bestämmelse, af hr A. sjelf så ofta åberopad. Med, en viss
ökad rätt fordrar man väl alltså af en sådan skaldetolk, att hans egna
verser böra röja någon öfning i denna konst, något begrepp derom
åtminstone, och att man under det stora främmande namnet, icke från
böijan till slut undfägnas med en inhemsk nylärings råaste febuserier.
Men huru har hr A. uppfylt denna så billiga fordran i anseende till
Tasso? och har man ej rätt att säga med romerska poeten:

Qvem non offendat, toto
faex illito vultu?
eller i fosforisk silfverton öfversatt:

Huru skall man ej af harm och af förvåning flistra

Att se, hur drägg och smet han ansigte förbistra!

Någon annan förtjenst än den af stilens och versens klassiska
skönhet kan man ej gifva åt en poetisk öfversättning, som ju mera
trogen sitt original, ju mer äger derifrån allt sitt öfriga värde. Men
när skall man då en gång lära besinna, äfven hos oss, att en
öfversättning med förakt af denna enda, men stora förtjenst, omöjligen kan
äga någon den ringaste; likasom hvart original, den förutan, förgäfves
skulle äga alla öfriga? En verklig mästare, som företagit sig att
öfversätta ur Tasso, skulle i denna stilens och versens förtjenst, så
långt språket medgifvit, hafva sökt att täfla med sitt mönster. En
försökare af talang skulle åtminstone hafva budit till att ställa sig ett
sådant original till eftersyn. Men en ung proselyt af Absoluthetens
uppenbarelse, gör sig om den saken helt olika begrepp. För honom
äro språklag och verskonst uselheter, som han lemnar åt småsnillet
att bråka med, och han tror sig tvärtom uppsväfva desto högre i poe-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:05:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svparnasse/4/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free