Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska skolan och dess främsta författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diktningen borde sträfva att närma sig dess enkla och dock
sublima ton.
Af större betydelse är den kritik, som i
arg. 1814
inflöt rörande predikosättet, en af tidningens ypperligaste
uppsatser. Den sysselsätter sig hufvudsakligen med
Lehn-bergs predikningar. Som denne berömde predikant ansågs
för den gustavianska tidens störste vältalare och en af dess
utmärktaste prosaister, är nämnda recension äfven
derut-innan ett vigtigt aktstycke i skolans historia, att Gamla
skolan angripes i en af dess fastaste positioner, dess retoriska
konst.
Recensenten uppdrager en jemförelse mellan Lehnberg
som verldslig och andlig vältalare och finner, att han i båda
hänseendena äger samma fel och samma förtjenster — en
stor formel begåfning, men utan förmåga att tilltala sina
åhörares och läsares känsla, hvilket, då fråga är om den
religiösa vältaligheten, blir en så mycket större brist,
som predikantens uppgift just är att höja sina åhörares
sinnen till den evige, som hufvudsakligen fattas på trons
och känslans ståndpunkt. Den gustavianska andliga
vältaligheten är konventionel, en vältalighet i glacéhandskar, der
man fruktar att stöta sina åhörares sens commun genom
att beröra kristendomens dogmer; den kan ej lyfta sig
öfver ett föreställningssätt, som gör Jesu sedolära till det
väsentligaste af kristendomen och predikningarna till blott och
bart moraliska diskurser. Samma fel finner recensenten i
Lehnbergs äreminnen, en art, på hvilken denne i första
rummet grundade sitt literära anseende, och han är här
inne på ett gebit, som var alldeles specifikt för den
gustavianska tiden och särskildt för akademien. Han
karakteriserar denna falska blandform af historia och eloqvens på
följande skarpa men träffande sätt: »Före franska
akademien trodde man ej, att sanningen behöfde smink och färg,
eller att historien skulle tala ett annat språk än sitt eget.
Men de framstälda ämnenas torftighet jemte talarens åhåga
att vara ny och förvånande, förmådde honom att taga sin
tillflykt till konstiga medel; ty när den person, hvars minne
skulle celebreras, hvarken sjelf upplefvat någonting märkligt
eller hans lif tydligt verkat på det allmänna, men en
ståtlig Eloge dock måste sammanskrifvas, hvad var att göra?
då måste främmande episoder införas, hittills obekanta
prydnader dragas öfver ämnets fattigdom, och den inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>