Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyromantiska skolan och dess främsta författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfälle att drifva ett lyckadt skämt med flera af Tegnérs
poemer och bekanta ställen deri. Den åsyftade episoden
har följande lydelse:
Men mellertid, för Posthumii blick, ej önsklig till åsyn
Nalkandes, kom Passionernas Bard, den kraftige Thorild.
Skarpt kringskådande, kände han snart den Posthumiske mannen;
Skyndade till, och bad, högt skakande lansen i luften:
»Gif mig, Apollo, nu hämd på den, som först mig har retat,
Vettlös grinare förr, nu en fegt bakdantande fåne!» —
Sade, och kastade starkt den långthänskuggande lansen;
Träffande säkert och rätt Posthumii öfversta sköldkant.
Skölden bräcktes i tu, och den väldiga lansen sig trängde
Genom harnesket in i sidan. Men denne sig böjde
Som en igel ihop, och slapp så den härjande döden.
Dock ej dermed undkom han ur fiendens mäktiga händer.
Grym framstörtade Thorild och slog den Gamle till marken.
Fattade sedan uti den fladdrande busken på hjelmen,
Drog så Posthumius fram baklänges mot Pindiska berget,
Der han förderf åt honom bestämt af Pegasi bakben.
Säkert Posthumius nu det hotande ödet ej undflytt,
Om ej i samma stund Sångnymfen Annamaria
Skyndat sig ned och lossat de band, som fästade hjelmen.
Sedan hon omkringgöt med ett moln sin famnade gunstling,
Och med den bäfvande flög i en hast ur den mordiska striden.
Men då bland trossens skräp hon den Gamle skyddande nedsatt,
Talte hon till den förskräckte på sätt som följer i orden:
»Arme Posthumius! väl du förtjent det öde dig hotat,
Ty du förfallit i jemmerligt skick! Andfattig och kraftlös,
Sällan du väcks ur din sömn af de teckenförbidande Neutrer,
Då de med uppspändt näf och koxande blick anskria
En nyvingad svan eller ock en strålande stjerna.
Dock emedan i forna dar min galant du har varit,
Och jag din väfnad har skött och delat ditt nattliga läger,
Har jag försökt att dig rädda. Betänk dig då noga härefter:
Vishet är mannens dygd och pryder grånade lockar!
Stanna nu här: jag söker dig ut en vän till din frälsning.»
Sade, och gick att söka i hast, bland tunnor och årnar,
General-Intendenten för härn, Esaias den Digre,
Honom hon fann der han stod, i sitt sinne begrundande, huru
Konsten är lång, men lifvet är kort. Han derför ur ett halffat
Tappade vin i bägarn och qvad en
riinmare-bönpsalm:
»Stäng för den bleka nöd min dörr, o Sysis, och gif mig
Tak, bröd, kläder, men bort med äran, guldet och makten!»
Honom nu talade till Sångnymfen Annamaria:
Näf = näsa, näsborrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
